KOOPERATION kω1ωpe1ratʃω4n, äv. kω1op-, l. 010—, vard. äv. kωp1er-, l. -aʃ- (- - - -tschón Dalin), r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. (i konkretare bet.) -er.
Etymologi
[jfr t. kooperation, eng. co-operation, fr. coopération; av lat. cooperatio (gen. -ōnis), till cooperari (se KOOPERERA)]
2) motsv. KOOPERERA 2: samarbete, samvärkan; numera i sht om ekonomiskt samarbete; äv. om organisation för (ekonomiskt) samarbete. LoW (1862). Svenska nationalföreningen mot tuberkulos, den omfattande kooperation med rikskaraktär, som nu kan blicka tillbaka på 25 års verksamhet. Sjövall o. Höjer 122 (1929). En över hela världen gående kooperation mellan centralbankerna. SvD(A) 1931, nr 25, s. 15. — särsk.: ekonomisk samvärksamhet som till befrämjande av deltagarnas egen hushållning l. yrkesutövning bedrives av en öppen sammanslutning gm företag som ha till uppgift att tillhandahålla medlemmarna vissa varor l. tjänster; äv. om dylik sammanslutning l. dylikt företag; äv. om (läran om l. rörelse för befrämjande av en) ekonomisk ordning grundad på dylikt samarbete; stundom äv. om (samvärksamhet som bedrives av) produktionsförening av arbetare; jfr BOSTADS-FÖRENING, KONSUMTIONS-FÖRENING, KREDIT-FÖRENING. NSvTidskr. 1882, s. 10. Kooperationens grundtanke är att göra enskilda företagare öfverflödiga. EkonS 1: 450 (1894). LfF 1912, s. 223. SFS 1920, s. 772. — jfr JORDBRUKS-, KONSUMENT-, PRODUCENT-KOOPERATION.
