KOORDINERA kω1ordine4ra l. 01—, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KOORDINATION.
Ordformer
(förr äv. skrivet co-)
Etymologi
[jfr t. koordinieren, eng. co-ordinate, mlat. coordinare, samordna; till lat. com (se KON-) o. ordinare (se ORDINERA); jfr fr. coordonner. — Jfr KOORDINAT]
1) (utom i a, b mindre br.) ordna l. inrätta (ngt) så att likställighet råder i förh. till ngt annat i ett visst avseende (ss. rang, värde, organisation o. d., stundom äv. rum, förr äv. tid), inordna i ett system l. en organisation, som består av sinsemellan likställda delar, samordna, sidoordna; motsatt: subordinera. Lutteman Schulze 115(1799). De omedelbara vittnen äro alla koordinerade (samtidiga) med hvarandra. Tuderus Kiesewetter 165(1806). Marskalk Pétain har .. accepterat uppdraget att koordinera de olika regeringsdepartementens andelar i luftvapnet. SvD(A) 1931, nr 40, s. 11.— särsk.
a) (fullt br.) filos. i p. pf., om begrepp o. d.: som tillika med ett l. flera andra begrepp ingår ss. artbegrepp under ett o. samma högre artbegrepp. LittT 1796, s. 209.— jfr DISJUNKT-,DISPARAT-KOORDINERAD.
b) (fullt br.) språkv. förbinda (sats l. satsdel) med annan sats l. satsdel så att de förbundna elementen i satsfogningen resp. satsen bliva likställda med avs. på oberoende l. beroende i förh. till ett gemensamt huvudord (l. ss. huvudord fungerande ordgrupp l. sats); ss. vbalsbst. -ing äv. konkretare: grupp av samordnade satser l. satsdelar; särsk. i p. pf., om sats l. satsdel, o. i p. pr., om konjunktion. Svedbom Satsl. 50(1843). Cederschiöld Skriftspr. 214(1897). Brate SvSpr. 154(1898).
2) med. bringa (rörelsemuskler o. d.) att samvärka på ett harmoniskt sätt; i p. pf. äv. om rörelse o. d.: åstadkommen gm koordination. Herrlin Minnet 83(1909). Hygiea 1919, s. 82.
