KORNETT kornät4, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet cor-. -net 1735—1864. -nett 1643 (: cornetter, pl.) osv. Skrivningen -net torde i allm. åsyfta ett uttal med lång vokal)
Etymologi
[jfr t. kornett, eng. cornet; av fr. cornet l. it. cornetto, diminutivbildning till fr. corne, resp. it. corno, ytterst av lat. cornu (se HORN). — Jfr KORNETT, sbst.2]
1) i sht mus. om vissa horn (se d. o. 5); dels [jfr fr. cornet à bouquin i motsv. anv.] om ett förr (i sht 1500—1800) användt, av trä förfärdigat, böjt l. rakt instrument med fingerhål o. kittelformigt munstycke, ”zinka”, dels [jfr fr. cornet à piston(s) i motsv. anv.; instrumentet har uppkommit gm överförande av ventilmekanismen på det gamla franska posthornet] om ett slags trumpet (det minsta o. högst stämda av de nuvarande metallinstrumenten). Stiernhielm Fägn. 109(1643, 1668). Lätt trumpeter / och Corneter / gifwa skall. Visb. 3: 568(c. 1650). Höijer MusLex. 90(1864). Jeanson (o. Rabe) 2: 216(1931). jfr B-,C-,ESS-KORNETTm. fl.
3) [jfr fr. cornet à dés i motsv. anv.] (†) bägare (av horn l. läder) vari tärningar placeras o. omskakas, innan de kastas. Düben Boileau Sat. 66(1722). MoB 5: 213(1784).
