SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1937  
KORREKT koräk4t, adj. -are; n. o. adv. =.
Ordformer
(förr äv. skrivet correct)
Etymologi
[jfr t. korrekt, eng. o. fr. correct; av lat. correctus, p. pf. av corrigere (se KORRIGERA)]
— jfr INKORREKT.
1) som är i överensstämmelse med rätta l. värkliga förhållandet l. (jfr b) med originalet, riktig, felfri. Hans uppgifter äro alltid korrekta. RARP 10: 10 (1668). En fullständig och korrekt uppfattning af innehållet i de lästa författarne. Verd. 1886, s. 97. Det är mera korrekt att säga, att förhandlingarna nu nått ett stadium, att (osv.). SvD(A) 1935, nr 2, s. 6. — särsk.
a) (numera knappast br.) om ur (l. annan tidmätare): som visar tiden rätt. Et Ängelsk Vägg-Ur, ganska Correct. DA 1771, nr 131, s. 4. Hülphers Norrl. V. 1: 62 (1789).
b) om kopia, reproduktion o. d.: som överensstämmer med originalet, riktigt återgiven l. avskriven. PlacatRev. 31/8 1682, s. B 2 a. Att vid våtflugefiske .. använda den möjligast korrekta kopian av den förhandenvarande insekten. Hammarström Sportfiske 69 (1925).
2) som är i överensstämmelse med gällande regel (regler) l. föreskrift(er) l. praxis o. dyl. l. med erkänd l. konventionell typ l. norm o. d., regelrätt, riktig, felfri. LReg. 415 (1662). De klandrade septimaackorden äro korrekta och välklingande. Wulff Koralb. 28 (1912). Om ett närmevärde är korrekt avkortat, så (osv.). Hedström o. Rendahl Alg. 62 (1915). Konsten att kasta fluga korrekt, långt och med precision. Hammarström Sportfiske 59 (1925). En .. ädel och mycket korrekt, vit och gul tik. STSD(A) 1933, nr 277, s. 15. — särsk.
a) i fråga om framställning i tal l. skrift, med hänsyn till framställningens form. Serenius K 3 b (1734). (Hartmansdorffs) rediga, lugna och korrekta framställningssätt. De Geer Minn. 1: 78 (1892). Ett korrekt, klart och elegant språk. Cederschiöld Skriftspr. 3 (1897).
b) sjöt. i uttr. korrekt hamntid, medelvärdet av flodens fördröjning efter månens meridianpassage (under en månad). 2NF 10: 1283 (1909). Ramsten o. Stenfelt (1917).
3) [eg. specialfall av 2] om person l. om en persons väsen l. (ngt som hör till) en persons yttre uppträdande l. klädsel l. levnadssätt o. d.: som noga iakttager resp. står i överensstämmelse med vad som gäller ss. riktigt l. tillbörligt l. passande l. är skick o. bruk, oklanderlig, otadlig, just. Hans uppträdande var fullt korrekt. Hon har icke handlat korrekt. Munthe Skizz. 61 (1888). Hans frack var lika korrekt som någon annans. Söderberg Främl. 43 (1903). En genomsnitts engelsman strävar att i dräkt och väsen vara korrekt. Cederschiöld Väntan 128 (1915). Med de vanor hon hade var det klart, att hennes liv ej skulle bliva vidare korrekt. PT 1917, nr 126 A, s. 2. En korrekt person blir säkrare korrekt behandlad än en inkorrekt. Haglund Klippt 37 (1923).
Avledn.: KORREKTHET, r. l. f. till 1, 2 o. 3.
Spoiler title
Spoiler content