publicerad: 1937
KRAKE kra3ke2, sbst.4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (i ä. tid äv. att hänföra till sg. kraka); förr äv. KRAKA, sbst.1, r. l. f. l. m.; best. -an; pl. -or l. (ss. m.) -ar.
Ordformer
(kraka 1665 (: krakor, pl.), 1704—1915. krake 1685 osv.)
Etymologi
[jfr d. krage, ä. d. krag, fd. kraki, nor. krake, krokigt o. klent träd, isl. kraki, tunn stång med hake på, träankare med fastbunden sten, eg.: torr (gran)stam med de krokiga, avbarrade grenarna kvarsittande; besläktat med KROK, KRYCKA. — Jfr KRAKE, sbst.1—3]
(i vissa trakter)
1) stång, stör, stake; torr trädgren; numera nästan bl. dels om stör med kvarsittande grenstumpar, särsk. använd ss. torkställning för ärter, bönor o. d., dels om spetsig stör varpå sädeskärvar uppsättas till torkning, krakstör. UHiärne Vitt. 166 (1665). Huru dråparen Pehr Bengtsson sielf tilstådt att han slagit denne döde soldaten medh en Stake eller Krake i Hufwudet. VRP 1685, s. 210. Skära (säden) och torka på krake. Linné Skr. 5: 163 (1732). Ärterna har man altid brukat hänga på stackar, som på hvar åker blifvit upreste af krakar och gärdsel-stänger. VetAH 1754, s. 118. Han tälgde krakor till hvarpå man hängde kaker. Livin Kyrk. 59 (1781). Sundblad GBruk. 281 (1888). Sjöstedt Västafr. 251 (1904). — jfr BRÖD-, SÄDES-, TRÄ-, ÄRT-KRAKE (-KRAKA).
2) ett slags primitiv(t) ankare l. dragg, bestående av en avhuggen grenig buskstam l. grantopp i vars midt man fastgjort en sten av lämplig tyngd; jfr KRABBA, sbst.2 SkandFisk. Bih. 21 (1837). Schager Nöjesfiske 71 (1915).
3) (numera knappast br.) ett slags av flera störar hopsatt torkställning för ärter, bönor o. d. Holmberg Bohusl. 2: 78 (1843). Dalin (1852).
4) på ”krake” (i bet. 1) uppsatta sädeskärvar; jfr SNES. VRP 19/10 1733. D. 13 afskars kornet på nedersta åkren 72 krakar à 8 neker. Sjögren Journ. 13/9 1784. Lindqvist Herr. 220 (1917). UNT 1929, nr 10317, s. 8. — särsk. (förr) ss. mått vid skattläggning av jord. Skattbönderne (skola) uthgöre aff hvar 20 rööker eller kraker jordh eller aff 40 skattemarcher Oxe 1 stycke (osv.). G1R 26: 812 (1556).
-STOL. ett slags ställning att stå på vid påträdandet av kärvarna på krakstören; jfr KORN-KNEKA. LB 2: 102 (1900). —
-STÖR, r. l. m. stör (”krake”) varpå sädeskärvarna uppsättas till torkning, ”snesstör”; äv. koll. Arrhenius Jordbr. 2: 32 (1860). Ett parti krakstör. Upsala 1914, nr 53, s. 2.
Avledn.: KRAKA, v.2, -ning. (i vissa trakter) till 1 (o. 4): uppsätta (säd, lin, ärter o. d.) till torkning på ”krake”. Linné Sk. 392 (1751; med avs. på lin). De .. binda kornet i necker och kraka det. Crælius TunaL 341 (1774). VgFmT II. 6—7: 59 (1907; med avs. på ärter). LAHT 1929, s. 133.
Särsk. förb.: kraka upp, äv. opp. = KRAKA, v.2 MElgh (1749) i SmålHembygdsb. 4: 34. Neckerna krakades upp, för att torka, tolf necker på hvar krake. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 114 (1868). —
KRAKIG, adj.1 (-ig 1778. -og 1665) (†) till 1.
a) om träd: torr o. krokig? Krakoga, krokota, skyhöga, gambla, fallutande Furu / Hötte mig altomkring, när vädret ruskad' i skatten. UHiärne Vitt. 165 (1665).
Spoiler title
Spoiler content