publicerad: 1937
KRANK kraŋ4k, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(krang- 1533 (: Krangdom), 1621 (: kranghett))
Etymologi
[fsv. kranker; jfr dan. o. nor. krank, senisl. krankr; av mnt. krank, motsv. ffris. krank, kronk, mht. kranc, svag, t. krank, sjuk; av en germ. stam kranka-, krokig. — Jfr KRACK, sbst., KRANKAXEL, KRÄNGA, KRÄNKA]
1) i fråga om hälsotillstånd: sjuk; utom i ålderdomligt (särsk. bibliskt) spr. (samt i c) numera bl. (ngt vard., ofta skämts.) med bibet. av att sjukdomen är lindrig o. har avseende på kroppens allmänna tillstånd: icke riktigt ”kry”, krasslig, opasslig. Alle the kranke oc siwke ther (i fattighuset) intagne varde. G1R 1: 34 (1522). At han på sinom ålder war kranck j sina fötter. 1Kon. 15: 23 (Bib. 1541). Iagh är kranck aff elskogh. HögaV 2: 5 (Därs.). Iesus .. warkunnadhe sigh offuer them, och giorde theras krancka helbregda. Mat. 14: 14 (Därs.). Bettre är en kranck dotter, än en vphengh son. SvOrds. A 3 b (1604). Jag var ännu så krank när jag disputerade pro gradu at jag nödgades medicinera i Cathedern. Leopold (SVS) II. 1: 135 (1782). Ossiannilsson Tidsd. 56 (1916). — jfr AVUNDS-, BRÖST-, KÄRLEKS-, ÄLSKOGS-KRANK m. fl. — särsk.
b) (†) om sinne l. sinnesbeskaffenhet l. fantasi o. d.: sjuklig. Så har det hopp ock slagit felt / Som hit in tils, de krancka sinnen närt. Brenner Dikt. 1: 142 (1700, 1713). Hon skjuter skulden på sin kranka och upprörda fantasi. Atterbom FB 235 (1818). Träng och krank känslosamhet. SvLittFT 1838, sp. 73.
c) (i sht i vitter stil, fullt br.) i överförd anv., i uttr. eftertankens kranka blekhet o. i uttr. som ansluta sig därtill, ss. ett (ofta skämts.) klandrande uttr. för försiktighet l. tvekan. (Hamlet:) Så går beslutsamhetens friska hy / I eftertankans kranka blekhet öfver. Hagberg Shaksp. 1: 346 (1847; eng. orig.: And thus the native hue of resolution / Is sicklied o'er with the pale cast of thought). I Ryssland låter man i sin reformverksamhet inte bromsa sig av dylik krank förtänksamhet. Karlgren BolsjevRyssl. 296 (1925).
d) (†) oeg., om ”sak” l. förhållande: ”sjuk”, misstänkt; ömtålig, som kräver diskretion. En krank (grannlaga) sak. Lind (1749). (Sv.) Thet är krankt, (t.) es ist misslich. Därs. Jag har tyckt, att det ser mig ut, som saken är krank. LvHauswolff (1809) i För hundra år sen 1: 123.
2) (numera bl. i a o. b) av dålig beskaffenhet, dålig; skral; ond. Tå wiste han migh grossen Danck, / Fast then Gunst nu är worden kranck. Fosz 519 (1621). Lät intet märcka .., / .. at tu något kranckt af thetta folket fruchtar. Kolmodin QvSp. 1: 205 (1732). Der (dvs. i Skänninge stadgar 1335) säges, at .. (Magnus Eriksson) bedt, rådt och hotat med straff, at man skulle återvända med dylika kranka sedvanor (som uppstått under konungens barndom). Schönberg Bref 1: 150 (1772). — särsk.
a) [jfr d. uden blank og inden krank] (i vissa trakter) i ordspråket utan(till) blank, innan(till) krank, betecknande att det inre icke motsvarar det fina l. glänsande yttre. Verelius 94 (1681). Så är de' me' kapitalisthusen som me' kapitalistsamhället: utantill blankt, innantill krankt. Ossiannilsson Hav. 16 (1910).
b) [efter motsv. anv. i d.] (föga br.) om lycka: fattig, klen, skral. Sylwan ModPress. 67 (1906). Det är en krank och fattig lycka, som livet skänker åt Olav och Ingunn. Böök 4Sekl. 228 (1925, 1928).
Ssgr (till 1): KRANK-KAMMARE. (†) sjukrum; sjukstuga. Lind (1749). Skomakare-Gesällernas Krank-Kammare. DvSchulzenheim PVetA 1799, Bih. s. 147. (Lundin o.) Strindberg GSthm 363 (1881; i fråga om förh. 1674). —
-VAKT. (†) vakthållning i ”krankkammare”. Den gesäll, som .. är bådad på krankvakt. Ambrosiani SvSkråämb. 136 (i handl. fr. 1754). —
-ÖGD, p. adj. [fsv. krankögdher] (i vissa trakter) som har svaga ögon. Johansson Varseln. 16 (1915).
Avledn. (till 1): KRANKAKTIG, adj. (†) sjuklig; krasslig. VästeråsDP 14/3 1599. Krankachtige Menniskior. Fatab. 1909, s. 76 (1684). Schultze Ordb. 2424 (c. 1755). —
KRANKAS, v. dep. [jfr t. kranken] (†) vara sjuk l. krasslig. Spegel (1712). Schultze Ordb. 2424 (c. 1755). —
KRANKDOM, r. l. m. (krank- 1527—1844. kranke- 1713) [fsv. krankdomber] (†) sjukdom. G1R 4: 392 (1527). (Jag) vardt .. dödeligen sjuk af en krankdom som the kalla tråsken. BenzelBr. XXV (1743). Bremer Brev 2: 384 (1844). —
KRANKHET, r. l. f. [fsv. krankhet; jfr mnt. o. t. krankheit] (numera bl. i ålderdomligt spr.; jfr b) till 1: sjukdom; krämpa. Ath the .. bliffuo botade aff honom frå theres kranckheeter. Luk. 5: 15 (NT 1526). Dhen Kranckheet som man intet förstår, hon är och swår at curera. Grubb 611 (1665). Han tog på sig våra krankheter, och våra sjukdomar bar han. Mat. 8: 17 (Bib. 1917). Många voro ock krankheterna både på folk och fä. Väring Frost. 231 (1926). (†) Epidemiske Krankheter. Fennia XVI. 2: 92 (1747). jfr BRÖST-, HOV-KRANKHET m. fl. särsk.
a) (†) om menstruation; äv. konkret. Then (som) .. icke ligger när quinno vthi hennes kranckheet. Hes. 18: 6 (Bib. 1541). VDP 1670, s. 285 (konkret).
Ssg: krankhets-fall. (†) sjukdomsfall. Schroderus Os. 2: 306 (1635). Wulff 85År 252 (i handl. fr. 1872). —
KRANKLIG, adj. (kran(c)k- 1536—1849. kran(c)ke- 1535—1648) [fsv. krankliker; jfr isl. krankligr, t. kränklich] (†) sjuk; sjuklig. G1R 10: 332 (1535). Effter han aff Kollesiuka eller Skälffuesoth .. kranckligh war. Tegel G1 2: 4 (1622). Krankligt utseende. Wallin Bref 174 (1849). särsk. i uttr. krankliga plågor, plågor förorsakade av sjukdom. Stiernhielm Herc. 254 (1648; uppl. 1658, 1668: kräncklige).
Spoiler title
Spoiler content