SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1937  
KRANSÅG kra3n~så2g, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[efter holl. kraanzaag, t. kransäge, av kraan resp. kran, trana (se KRAN), o. zaag resp. säge, såg (se d. o.). Benämningen anses syfta på sågens likhet med en tranas hals]
(i fackspr.) ett slags vid sågning av timmer i längdriktningen (i sht förr) använd lång handsåg avsedd att skötas av två man. Grundell UnderrArtill. 221 (1705). Kransåg kallas sådan såg, som begagnas vid sågning med handkraft, kransågning, hvarvid sågtimret upplägges å höga bockar och söndersågas till plank och bräder. Cnattingius (1875, 1894). HantvB I. 2: 36 (1934).
Avledn. (i fackspr.): KRANSÅGA, v., -ning. [jfr holl. kraanzagen] (i sht förr) såga (timmer) med kransåg. Cnattingius 74 (1875, 1894). SvSkog. 882 (1928).
Avledn.: kransågare, m. [jfr holl. kraanzager] (i sht förr) DA 1824, nr 176, Bih. s. 8. WoH (1904).
Spoiler title
Spoiler content