SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1937  
KRAN kra4n, r. l. m. l. f. ((†) n. Lind (1749)); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -ar ((†) -er (äv. att hänföra till sg. krana) G1R 25: 167 (1555), BoupptVäxjö 1843); förr äv. KRANA, r. l. f.; best. -an; pl. -or, äv. -er (jfr ovan).
Ordformer
(chraen 1588. kran 1545 osv. krana 15551749)
Etymologi
[jfr d. kran, holl. kraan; av mnt. krān (mnl. crane), trana, kran, motsv. t. kran, trana, kran (jfr t. kranich, trana); jfr eng. crane, trana, kran; besläktat med lat. grus, trana, hissinrättning (varav fr. grue, trana, kran), gr. γέρανος, trana, hissinrättning (se GERANIUM); jfr TRANA. Med avs. på bet.-utvecklingen jfr andra djurnamn ss. benämning på värktyg l. redskap, ss. BOCK, sbst.1, HANE, sbst.1, VÄDUR]
1) mekanisk inrättning att lyfta (o. förflytta) tyngder, vanl. bestående av ett upprätt stativ (stolpe, pelare o. d.) med ett vindspel varigm den kedja l. det tåg o. d. vari tyngden lyftes vindas upp, i det att kedjan osv. går över ett block överst i stativet l. i den yttre ändan av en därifrån utgående, vanl. i sidled svängbar l. på annat sätt rörlig arm (balk); äv. om annan liknande (hiss)inrättning (vindspel o. d.) för andra ändamål; särsk. om äldre hissinrättning för vindbrygga l. för uppfordring ur gruva o. d. Fast, flyttbar, farbar kran. Elektrisk, hydraulisk kran. G1R 17: 91 (1545). Kranen som stenen windes medh. SkeppsgR 1546. Kran till winde skytt med. ArkliR 1554: 3 (1554). Kraner till vindebroen. G1R 25: 167 (1555). Til dess större beqvämlighet äro här kraner långs Keyen (utmed Avon i Bristol), med hvilka de uphämta så väl som nedersätta et Skeps ladning, då den består af Stycke-gods. SvSaml. 6: 317 (1762). Inlastning af .. kol .. kunde ske endast vid de kranar, der dylika laster intagas. 1NJA 1874, s. 332. SvD(A) 1934, nr 78, s. 23. — jfr BOCK-, GÖT-, HAMN-, HAND-, HISS-, HJUL-, KAJ-, LAST-, LYFT-, LÖP-, MAST-, PONTON-, PORTAL-, PÅL-, SVÄNG-, TRAVERS-, VIND-, VIPP-KRAN m. fl.
2) maskin l. apparat konstruerad enligt liknande principer som en kran (i bet. 1) (med en vertikal axel o. därifrån utgående horisontella armar) för bearbetning av lera, sönderskärning av torv o. d. Gundberg Tegel 6 (1860). — jfr LER-, TORV-KRAN.
3) [jfr motsv. anv. i holl.] (†) sjöt. = KRAN-BALK 2. Rosenfeldt Tourville 105 (1698). KrigVAH 1840, s. 211.
4) [jfr motsv. anv. i d., nt. o. holl.] anordning, vanl. bestående av ett (böjt) rör med en därigenom (vinkelrätt) gående kik (se KIK, sbst.1) l. (gängad) tapp, varigm vätska o. d. tappas ur kärl l. varigm rörledning för vätska l. gas o. d. öppnas l. stänges. Öppna, stänga kranen. Vrida om l. till kranen. Pumpstockar med en kran som gifva vatn af sig sjelfve. Palmstedt Resedagb. 41 (1778). 1 Thé kök med 2:ne Kraner. BoupptVäxjö 1843. Kranarne (i lokomotivet) äro öppna, då handtaget står vinkelrätt mot röret. Lundberg Lok. 250 (1902). — jfr AVLOPPS-, AVSTÄNGNINGS-, AVTAPPNINGS-, BLANDNINGS-, BOTTEN-, GAS-, HUVUD-, KIK-, MÄSSINGS-, SKRUV-, STRIL-, TAPP-, TREVÄGGS-, URTAPPNINGS-, VARMVATTENS-, VATTEN-, VATTENLEDNINGS-, VINKEL-KRAN m. fl.
5) [bildl. anv. av 4] (starkt vard.) näsa. Engström 1Bok 88 (1905). Då vrider ja om kran på dej. Dens. Glasög. 88 (1911). Stangenberg Skämtd. 64 (1921).
Ssgr (i allm. till 1; i fackspr.): A: (3) KRAN-ANKARE. sjöt. (numera mindre br.) bogankare (på fartyg med kranbalkar). Rosvall Skeppsm. 1: 69 (1803). Ekelöf Ordl. (1898).
-ARM, r. l. m. utskjutande sväng- l. lyftarm (”utliggare”) på en kran; jfr -BALK 1. Stål Byggn. 1: 172 (1834). Davidsson Omlastn. 5 (1927).
-AVGIFT~02, äv. ~20. för begagnande av (lossnings)kran. Ramsten o. Stenfelt (1917).
-BALK. [jfr t. kranbalken]
1) till 1, = -ARM. SvSkog. 1097 (1928).
2) skeppsb. o. sjöt. på äldre fartyg: på vardera sidan om bogen i omkr. 45° vinkel från stävriktningen utskjutande balk vid vilken bogankare upphänges o. som vid dettas uppläggning l. fällande bringar ut det från fartygssidan; jfr KRAN 3. Rålamb 10: 35 b (1691). 2UB 9: 603 (1906).
Ssgr (till -BALK 2; skeppsb. o. sjöt.): kranbalks-knä. kranbalkstryckare. Röding SD 51 (1798).
-stötta, r. l. f. [jfr t. kranbalkenstütze] Holmberg 2: 448 (1795).
-tryckare, r. l. m. [jfr t. der drücker des kranbalkens] knä som underifrån stöttar kranbalk; jfr -knä. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856).
-vis, adv. [jfr t. kranbalkenweise] i fråga om läget av föremål utombords: i riktningen av någondera kranbalken (midt emellan rätt förut o. tvärsut). Kranbalksvis i lä l. i lovvart, om babord l. om styrbord. Dalman 33 (1765). SFS 1906, nr 93, s. 18.
-BANA, r. l. f. för förflyttning av kranar. SvD(A) 1921, nr 4, s. 6.
-BAS, m. förman för ett kranlag. Rothstein Byggn. 344 (1857).
-BJÄLKE.
1) till 1, = -BALK 1. Rudbeck Bref 240 (1685).
2) (numera mindre br.) skeppsb. o. sjöt. = -BALK 2; jfr KRAN 3. Heinrich (1814). 3NF 12: 11 (1930).
-BLOCK. (kran- 1819. krane- 15451554) jfr BLOCK 4. ArkliR 1545: 1 (1545).
-BOM. = -ARM. Zidbäck (1890). Kranbommen svänges ut öfver kajen. SD 1905, nr 253 B, s. 3.
-BORD. kringbyggt stöd för kranstock. Stål Byggn. 1: 173 (1834).
(4) -BORR. (kran- 1685. krane- 1579) [jfr holl. kraanboor] (numera mindre br.) för uppborrande av kranhål. VinkällRSthm 1579. Bouppt. 1685, s. 1078 a.
-BORRMASKIN ~002. med borrmekanismen anbragt på en ställbar arm som är vridbar kring en vertikal pelare. TT 1895, M. s. 21.
-DRÄNG. (†) biträde åt kranmästare; jfr KRANE-KNEKT. VinkällRSthm 1581.
-DYNA. jfr DYNA, sbst.1 4. Stål Byggn. 1: 172 (1834).
-FARTYG~02 l. ~20. jfr -PRÅM. 2UB 9: 453 (1906).
-FÖRARE. person som manövrerar en kran. SocDem. 1896, nr 278, s. 1. SvD(A) 1929, nr 341, s. 1.
-FÖRMAN. = -BAS. VL 1908, nr 152, s. 5.
-GINA, r. l. f. i sht sjöt. jfr GINA, sbst.2 Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). VFl. 1906, s. 4.
-GÖLING. sjöt. jfr GÖLING, sbst.3 Pihlström SkeppAflöpn. 1: 8 (1796).
-HAKE. = -KROK. ArkliR 1555: 6 (1555).
-HAKS-VÅG; pl. -ar. kranvåg. TT 1873, s. 241.
-HALS. (†) = -ARM. Palmstedt Resedagb. 76 (1779). ÖoL (1852).
(4) -HANDTAG~02 l. ~20. jfr -NYCKEL. PriskatalSonesson 1895, s. 183.
-HJUL.
1) block l. brottskiva i gruvspel l. (pål)-kran. Serenius Ooo 3 b (1734). (Strussenfelt o.) Lund SvarVetA 24 (1766). Löparne (på en pålkran) sammanhållas upptill genom d. s. k. Eselhufvudet, hvaruti kranhjulets lager äro fästade. Rothstein Byggn. 343 (1857).
2) långsamt gående kugghjul med likformigt motstånd för kraftöverföring, särsk. med cykloidkuggar för överförande av större laster. Starck Hållf. 76 (1903).
-HUS.
1) till 1: hus (skjul) vari en l. flera kranar äro placerade. PT 1911, nr 303 A, s. 4.
2) till 4: kikhus. Wikforss 1: 969 (1804). Smith (1916).
-HUVUD. översta delen av en kran l. en kranarm. VetAH 1773, s. 158. Frick o. Trolle 118 (1872).
(4) -HYLSA. = -HUS 2. Konow (1887). Lundell (1893).
(4) -HÅL. AHB 38: 34 (1869). Svickhålet (på ett fat) göres öfverst i tomrummet och kranhålet i nedra kanten deraf. Leufvenmark Vin. 1: 4 (1869).
-KEDJA, r. l. f. jfr -LINA. ArkliR 1551: 3 (1551). JernkA 1833, s. 565.
(4) -KIK. = KIK, sbst.1 SPF 1859, s. 372. Nerén (1930).
-KONSTRUKTION. abstr. o. konkret. Krankonstruktioner. Ekstrand o. Storckenfeldt (1871; boktitel).
-KONSTRUKTÖR.
-KROK. krok i ändan på en krans tåg l. kätting (vari lasten lyftes). TT 1901, Allm. s. 60.
-LAG, n. arbetslag som sköter arbetet vid en kran (särsk. vid sladdpålkran). Rothstein Byggn. 344 (1857).
-LAVE. avlastningsplan vid gruvas schaktmynning för uppfordrat gods o. samtidigt bärplan för gruvspelet l. dettas brottskivor. NoraskogArk. 4: 105 (1709). Därs. 256 (1744).
-LINA. (kran- 1567 osv. krana- 1566. krane- 15441625) lastlina (av stål- l. tågvirke) vari föremål upphissas (o. förflyttas) medelst kran. SkeppsgR 1544.
(4) -LUFTPUMP~02, äv. ~20. luftpump vari cylindern sättes i förbindelse med recipienten resp. den yttre luften medelst kran(ar); motsatt: ventilluftpump. Fock 1Fys. 160 (1853).
-LÅS. på pålkran: anordning (i ledare insatt låshake utlösbar med draglina) varmed hejaren fästes vid linan. König Mec. 181 (1752).
-LÖPARE, r. l. m. på pålkran: ståndare utefter vilken hejaren rör sig; äv. om den lina över kranhjulet i vars ena ända hejaren (till en sladdkran) är fäst. Rothstein Byggn. 343 (1857). TT 1881, s. 106.
(2) -MALA; -ning. mala (torv) med kran. JernkA 1858, s. 51. LAHT 1889, s. 318.
-MASKINIST. JernkA 1894, s. 392.
(2) -MATARE. person som sköter inmatningen av lera i en lerkran. Gundberg Tegel 7 (1860).
(4) -MUFF. tekn. muff varmed kran fastsättes i ett rör o. d. PriskatalSonesson 1895, s. 131.
-MÄSTARE. (kran- 15811934. krane- 1585) [jfr t. kranmeister] person som står för o. sköter en kran. VinkällRSthm 1581. Kranmästaren sätter maskinen i gång. SvD(A) 1934, nr 324, s. 15.
(4) -NYCKEL. tekn. kranhandtag. Smith (1916).
-PELARE. [jfr t. kransäule] jfr -STOCK. Ekstrand o. Storckenfeldt 11 (1871). Kranpelaren, kring hvilken kranen svänger. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 269.
-PRÅM. pråm med därpå anbragt lyftkran. NF 6: 1417 (1883). ”Kranpråm”, som användes vid bergningen af ”Södra Sverige”. AB 1897, nr 40, s. 3.
-PÄNNINGAR l. -PÄNGAR, pl. [jfr t. krangeld] avgift för arbete (lastning, lossning o. d.) som utföres medelst kran. Lind (1749). Jungberg (1873).
(2) -REDD, p. adj. om lera: bearbetad i lerkran. UB 3: 292 (1873).
(4) -RÖR. rör försett med kran. TT 1876, s. 28. Starck Kemi 17 (1931).
-SKENA, r. l. f. jfr -BANA. SvD(A) 1921, nr 4, s. 6. Davidsson Omlastn. 3 (1927).
-SKEPP. jfr -PRÅM. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856).
-SKÄNK. metall. medelst kran flyttbar skänk varmed smält metall föres till kokillerna l. gjutformarna. JernkA 1862, 1: 406. DN 1915, nr 305 A, s. 2.
-SKÖTARE. jfr -MÄSTARE. Sparre Kryss 191 (1920).
-SPEL. vindspel varmed en kran manövreras. TLev. 1906, nr 33, s. 3. Elektriska Kranspel. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 275.
-SPÅR. jfr -BANA. Järnvägs- och kranspåren vid kajen. TT 1900, Allm. s. 336.
-STEGE. [jfr t. kranleiter (i bet. 1)]
1) sträva till kranstock (med tvärslåar l. pinnar att stiga på). VetAH 1756, s. 206. Dalin (1852).
2) (förr) kranhjul (för trampning). Möller (1790). Dalin (1852).
-STOLPE. upprätt stolpe i en kran. Björkegren 2117 (1786). Westin Hållf. 139 (1888).
-STÅNDARE, r. l. m. jfr -STOLPE. König Mec. 182 (1752). Zidbäck (1890).
-STÄLLNING. [jfr t. krangestell] Carlberg SthmArchitCont. E 4 a (1740). HufvudkatalSonesson 1920, 3: 267.
-SÅG, se d. o. —
(2) -TORV. torv sönderskuren med torvkran. JernkA 1858, s. 8. MosskT 1889, s. 368.
-TRAMPARE. [jfr t. krantreter] (förr) person som trampade drivhjulet till en kran. Lind (1749). Heinrich (1828).
-VAGN.
1) vagn med därpå anbragt lyftkran; särsk. järnv. KrigVAT 1848, s. 5. Kranvagn för banans hastiga klargörande vid urspårningar. TT 1889, s. 147.
2) till en kran hörande löpvagn. JernkA 1889, s. 238. Kranvagnens rörelse fram och åter på traversen. 2UB 3: 304 (1897).
-VIND. (kran- 15541557. krane- 15541560 (: kranevindtz byggeren)) (†) handspel i kran. G1R 24: 251 (1554). (De skola i Sthm) lathe tilpynte en stark kranvindh, ther medh man kunne inskepe och utsättie alle tunge varer. Därs. 27: 90 (1557). Därs. 29: 593 (1559).
Ssg (†): kranvinds-byggare. (krane-) G1R 29: 379 (1560).
(4) -VINKEL. vinkelformad rördel till en kran. PriskatalSonesson 1895, s. 131.
-VÅG; pl. -ar. för stora tyngder avsedd kraftig våg, inkopplad som länk i krankättingen. JernkA 1876, s. 313. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 285.
-ÅNGLOKOMOTIV~01002. jfr -VAGN 1. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 271.
B (†): KRANA-LINA, se A.
C (†): KRANE-BLOCK, -BORR, se A.
-BYGGARE. Mattz kranebyggiere. ArkliR 1565: 23 (1565).
-GELD. kranpänningar. VinkällRSthm 1579.
-HATT. huv (av koppar) till kran. ArkliR 1558: 8 (1558).
-LINA, -MÄSTARE, -VIND, se A.
Avledn.: KRANA, v., -ing. (i fackspr.) till 1.
a) (numera mindre br.) hissa upp (ngt) med kran. Schultze Ordb. 2423 (c. 1755).
b) slå ned (påle) med kran; i ssgn NEDKRANA. 2) till 2: bearbeta l. mala (lera, torv o. d.) med kran; jfr KRAN-MALA. Gundberg Tegel 31 (1860). Den kranade torfven. SD(L) 1898, nr 362, s. 4.
Spoiler title
Spoiler content