SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1937  
KRASCH kraʃ4, äv. kra4ʃ, interj. o. sbst.2 n.; ss. sbst. best. -et.
Etymologi
[jfr t. krach, eng. crash; ljudhärmande; jfr KRASCH, sbst.1, samt KRACK, interj., o. KRAS]
interj. betecknande det ljud som uppkommer, då ngt krossas l. brytes l. brister l. rives sönder; ss. sbst. om detta ljud. Efter några ögonblick hörs .. ett ”krasch” — en .. sträng hade sprungit. GHT 1895, nr 259, s. 3. En hjälpsam kamrat fick upp en knif — krasch, pappas vackra pälsskärp var sönderskuret. Falk Skolp. 88 (1903).
Avledn.: KRASCHA, v.2 säga ”krasch.” Nu kraschade det igen under ekan och den stod tvärt still. Strindberg Skärk. 179 (1888). Ett kraschande ljud. DN(A) 1930, nr 66, s. 12.
Spoiler title
Spoiler content