publicerad: 1937
KRATSA krat3sa2, v., äv. (numera bl. i Finl., ävensom, starkt vard., i södra Sv. i bet. I 3 b) KRASSA kras3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(krats- (krat(t)z-) 1543 osv. krass- 1548 (: Krasseborster), 1633 (fr. Finl.)—1916 (fr. Finl.). krotzsa OPetri 1Post. 133 a (1528: tilsamman krotzsa; sannol. tryckfel))
Etymologi
[fsv. kraza, kiva, strida (2SvDipl. 3: 612 (1420)); jfr d. kradse; i bet. I av mnt. kratzen, krassen l. t. kratzen (det senare ordet är etymologiskt identiskt med KRATTA, v.1, det förra lånat från t. l. en s-bildning till KRATTA, v.1), i bet. II bildat till KRATS, sbst.1]
I. riva.
1) riva; skrapa; äv.: krafsa; äv. (numera föga br.): klösa (med naglar l. klor). (Han) war vthi ansichtet och öfwer hela sin krop så kratzat och rijfwin, at intet heelt syntes vppå honom. Petreius Beskr. 1: 39 (1614). Kratsa sig bakom öronen. Schultze Ordb. 2430 (c. 1755). När man med den svaflade ändan af en något tjock svafvelsticka kratsar på phosphorn. Åkerman KemTechn. 1: 143 (1832). Hon .. slet af hår, kratsade sig med naglarne och plockade på täcket. Löwegren Hippokr. 1: 142 (1909). Höns kratsade och balade i sina gropar. Sjöstedt Storv. 431 (1911). — särsk. (mindre br.) bildl., i uttr. kratsa kastanjerna ur elden; jfr KASTANJ 2 b. SvD(A) 1929, nr 317, s. 4.
2) (föga br.) (med vasst o. spetsigt föremål) inrista (ngt). Hedin Pol 2: 123 (1911). Med skarpspetsiga stenar kratsa de bilder av ren, häst, mammut och bison på ben. Därs. 588.
3) [sannol. efter d.] stimulera.
a) (bl. ngn gg tillf.) med direkt obj.: kraftigt stimulera l. pigga upp l. ägga (organism, känslor o. d.). (Motivet till tavlan) är icke valdt för att vara rafflande och kratsa slöa känslor. CRNyblom i PT 1892, nr 61 A, s. 3.
b) (i södra Sv., vard.) abs.; om kraftigt stimulerande medel, i sht stark alkoholdos (sup), starkt kryddad mat o. d.: värka rafflande l. ”rivande”, värka så att det ”känns”. En sup? Tack! Ah, den kratsade (krassade) godt! En tid, då renaissancens konst .. behöfde kratsande medel efter den föregående idealismens öfverblomstring. CRNyblom i PT 1896, nr 229, s. 3.
4) (i Finl.) i förb. krassa efter (ngt), anställa en noggrann undersökning (rörande ngt), noggrant rannsaka (en sak). TPedFinl. 1895, s. 125. FoU 15: 56 (1902).
II. (i sht i fackspr., särsk. jäg. o. tekn.) behandla (ngt) med krats (stundom kratta l. raka o. d.); rengöra l. rensa (ngt) med krats; taga ut skott ur (gevär) med krats; äv.: rengöra l. polera (ngt) med kratsborste; äv. (förr): upprugga (kläde) med kardtistel. Kopparen eller Silfret, som skal förgyllas, skuras och kratsas först väl rent. Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 48 (1768). Tygs beredning med karborrar, kratsning. Holmberg (1795; under couchage). På det man med lätthet må kunna medelst kratsning ombyta hagel. Svederus Jagt 250 (1831). Pastorn .. kratsar sin bössa. Strindberg Skärk. 111 (1888). Hofvarna (på hästen) hade bort krassas. Lindberg FinNov. 1: 198 (1894). — särsk. (mera tillf.) bildl.: rengöra; rensa; polera; uppsnygga. (Själen) waskas, hon skijres och krattsas, / Glättas, och igrafz allrahand prydlige form' och figurer. Stiernhielm Herc. 424 (1658, 1668). Sin torra strupe tycks han börja krassa. Runeberg ESkr. 1: 75 (1832); jfr I 3 a. Jag ber dig .. ransaka dig sjelf, kratsa och skafva på egna fel och låta andra göra det på sina. Knorring Ståndsp. 2: 14 (1838). (†) Bårgerskapedh blefue .. förmantte, att dee hwar och en i synnerheet krasse och vpbygie deras gatur. BtÅboH I. 6: 65 (1633).
KRATSA FRAM10 4. till I 1 o. II. Kratsa fram en räf. Sundén (1886). Milan ”rifves ur”. D. v. s. man kratsar fram kolen med krokar och krattor. TurÅ 1912, s. 180. —
KRATSA IN10 4. (föga br.) till I 2. De inskrifter, som den fångne konungen kan hafva kratsat in i murarna. Quennerstedt StrSkr. 2: 386 (1889, 1919). —
KRATSA TILL SIG10 4 0. till I 1; särsk. (numera knappast br.) bildl.: ”riva” l. rafsa till sig. (En viss fogde) gör jntit annedt än riffwer och kratzar till sig, alt thet han kan. G1R 15: 398 (1543). —
1) till I 1 o. II: med fingrar l. klor krafsa upp (ngt); med krats o. d. draga upp (ngt). Fogar, hvarur sanden vid behof med lätthet kratsas upp. TT 1892, s. 63. Två arbetare .. vid statens kalkbrott i Borghamn (hade) företagit sig att kratsa upp ett obrunnet skott. SD(L) 1900, nr 293, s. 2.
2) (i sht i fackspr.) till II: med krats (l. kratta) luckra upp (jord o. d.); medelst kratsning upprugga l. åstadkomma ludd på (ngt); rugga (kläde). Kratza up jorden. Möller (1745; under béquiller). Kratsa upp (kläde). Weste (1807). Vanligast åstadkommes .. orneringen .. genom att kratsa upp ytorna i näverns hud. AllmogHemsl. 28 (1915). —
KRATSA UR10 4. till II: med krats taga ut skott ur (gevär); äv.: taga ut aska ur (pipa) m. m. För ögonblicket kratsade han som bäst ur pipsnuggan med merlprimen. Carlén Ensl. 1: 300 (1846). Kratsa ur ett gevär. Auerbach (1911). —
1) till I 1: med naglar l. klor riva ut (ngt). Det andra (ögat) en thé-syster kratsade ut. Wadman Saml. 2: 89 (1835).
2) till II: med krats taga ut (skott ur gevär) l. draga ut (djur ur lya o. d.). Weste (1807). Man .. kan leta sig fram till (järv-)lyan och röka eller kratsa ut ungarna. Ekman NorrlJakt 126 (1910).
3) (mindre br.) till I 1 o. II: medelst kratsning rensa (ngt). Under inga omständigheter bör man försöka att med hårnålar, stickor eller med andra instrument kratsa ut hörselgången. Jundell Barn. 2: 146 (1927).
Ssgr (till II): A: KRATS-BORSTE. (krats- 1578 osv. kratse- (krasse-) 1548—1584) tekn. liten borste av fin mässingstråd (l. i vissa fall järntråd), använd till rengöring l. polering av arbetspjäser l. arbetsstycken o. d. TullbSthm 17/4 1548. Eneberg Karmarsch 2: 377 (1861). —
-BÄNK. tekn. bänk varpå järnrör dragas genom en skarpslipad, hårdstöpt ring för att befrias från glödspån m. m. JernkA 1900, Bih. s. 400. —
-JÄRN. tekn. redskap (järn) att kratsa l. skrapa med, äv. användt för glättning av fogar i tegelmur. Möller 2: 140 (1785). TT 1871, s. 226. —
-TISTEL. (†) växten Dipsacus fullonum Lin., kardtistel, vävarkarda; äv. om arter av släktet Cirsium, särsk. C. lanceolatum Scop. (lansettlik kratstistel). Björkegren 414 (1784). Torén Rebau o. Hochstetter 133 (1851). —
-ULL. (numera föga br.) tekn. ull som utvunnits gm uppkratsning av gammal ull (o. avfall från spinnerier o. väverier); stoppull. Björkegren (1784; under bourre). Weste (1807).
B (†): KRATSE-BORSTE, se A.
Avledn. (till II): KRATSA, r. l. f. (förr) redskap med grova taggar för bearbetande av ull. Sundelius NorrköpMinne 133 (1798). —
KRATSARE, i bet. 1 o. 2 m., i bet. 3 o. 4 r. l. m.
2) (i fackspr.) person (arbetare) som rengör l. putsar arbetsstycke med kratsborste. Björkman (1889). SDS 1900, nr 67, s. 3 (vid gevärsfaktori).
3) (†) (mask tillhörande) familjen Echinorhynchus Müll. (ordningen Acanthocephali Burm.), hakmask. VetAH 1792, s. 251. Därs. 1795, s. 158.
4) (numera mindre br.) krats (ss. tillbehör till gevär). KKD 10: 277 (1703). Ehrencrona 1227 (c. 1730).
Spoiler title
Spoiler content