SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KRATTA krat3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[till KRATTA, v.1]
1) handredskap bestående av ett vid ändan av ett långt skaft vinkelrätt fastgjort långsmalt järn- l. trästycke (”kammen”) med isatta pinnar av järn l. trä; förr äv.: granstör l. trädgren med nedtill på ena sidan kvarsittande, avstubbade kvistar, använd vid utsädets nedmyllande i askan på svedjefall. Lät med en Kratta vphacka hwar (trädgårds-)Säng för sig. IErici Colerus 1: 141 (c. 1645). En liten kratta af järn eller torra hvässta Gran-grenar. VetAH 1750, s. 107. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 104 (1868). En vanlig med träkam försedd kratta. Abelin MTr. 43 (1902). Krupierns lilla kratta, som skjuter till honom hans vinst. Jensen Carlé Spel. 85 (1920). — jfr FÄLLE-, HAND-KRATTA.
2) (vard.) sjömil. om en kratta påminnande instrument som vid artilleriskjutning användes för att bedöma projektilernas nedslag i förhållande till målet. VFl. 1922, s. 9.
Ssgr (till 1): KRATT-HACKA, r. l. f. (i sht förr) skogsv. hacka med en liten, bakåtriktad kratta midt emot bladet. BoupptVäxjö 1825. Björkman Skogssk. 145 (1868). —
-KAM. Lundberg Träg. 42 (1754). HbTrädg. 1: 31 (1872). —
-PINNE. —
-SKAFT.
Spoiler title
Spoiler content