SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KRONISK krå4nisk l. krω4n- (krå´nissk Dalin), adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. skrivet chr-)
Etymologi
[jfr d. kronisk, t. chronisch, eng. chronic, fr. chronique; av lat. chronicus, som har avseende på tiden, om sjukdom: långvarig, kronisk, av gr. χρονικός, som har avseende på tiden, avledn. av χρόνος, tid. — Jfr KRONIK, KRONO-, KRÖNIKA]
1) med. om sjukdom: som har ett långvarigt förlopp, långvarig (urspr.: som räcker mera än 40 dagar); ofta övergående i bet.: obotlig; motsatt: akut; äv. om yttring av sjukdom. Hvarjehanda Chroniske och Epidemiske siukdomar. Berch Hush. 89 (1747). Om chroniske kräkningar. VetHLäk. II. 4: 61 (1795). Kroniskt sjuka .. straffångar. Munthe Nap. 42 (1885). Den symtomkomplex, som benämnes kronisk alkoholism. Wigert PsykSj. 2: 104 (1925). Den kroniska gikten. Ljungdahl ÄmnSj. 117 (1930). — särsk. i överförd anv.; stundom övergående i bet.: som har avseende på kroniska sjukdomar. Den kroniska sjukvården. SvD(A) 1929, nr 334, s. 6. S. k. kroniska tyfoidbacillbärare. Wirgin Häls. 3: 193 (1933).
2) i oeg. o. bildl. anv. av 1; äv. i överförd anv., om person. Hos massan af författare (har) villervallan blifvit så att säga kronisk. Bergstedt Clément 136 (1868). Denne kroniske menedare (dvs. Valdemar Atterdag) .. besväras ej ett ögonblick af menskliga känslor. AB 1899, nr 81, s. 3. En kroniskt törstig (dvs. på starka drycker begiven) individ. Grimberg VärldH 4: 234 (1930). Kronisk arbetslöshet. GHT 1936, nr 39, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content