SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1938  
KRONO- kron1o- l. kron1å- l. kron1ω-, l. krå1n-, stundom krω1n-.
Ordformer
(förr äv. skrivet chrono-)
Etymologi
[jfr d. krono-, t., eng., fr. o. lat. chrono-, av gr. χρονο-, ssgsform till χρόνος, tid]
i ssgr.
Ssgr [i allm. med motsv. l. förebilder i t., eng. o. fr.]: KRONO-FOTOGRAFI—1004. (i fackspr.) med mycket korta mellanrum tagen serie av ögonblicksfotografier av ett i rörelse varande föremål; numera bl. om dylik bildserie med exakt registrering av den tidpunkt då varje bild tagits. 2UB 10: 373 (1907). SvUppslB (1933).
Avledn.: kronofotografisk, adj. Patent nr 8225, s. 1 (1897).
-GRAF—4, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2, 3 r. l. m. (förr äv. skrivet chronograph) [ytterst av lat. chronographus, av gr. χρονογράφος, annalist]
1) (numera knappast br.) författare av annaler (se ANNALER a), annalist; äv. om dylik författares arbete. SvLitTidn. 1813, sp. 543. NF 18: 166 (1894).
2) (†) kronogram (se d. o. 1). Pfeiffer (1837). Hagdahl DBäst. 132 (1885).
3) (i fackspr.) instrument för uppmätning av korta tidsintervaller; särsk. om dylikt instrument försett med registreringsanordning. ÅrsbVetA 1823, s. 298. NF 6: 815 (1882; om apparat för mätning av projektilers hastighet). 2UB 3: 487 (1897). Strömgren AstrMin. 2: 43 (1927). särsk. om i sht vid sportstävlingar användt ur med särskilda visare som kunna ögonblickligen stannas gm tryckning på en knapp; tidtagarur; äv. om den för dylika ur karakteristiska anordningen med visare m. m. Sportsur med dubbel kronograf. SD(L) 1895, nr 344, s. 4. Olympiad. 1912, Red. 109 (1913).
-GRAFI—04. [ytterst av gr. χρονογραφία, krönika]
1) (i fackspr.) författande av krönikor l. annaler, historiskt författarskap, historia. Athena 159 (1917).
2) (numera knappast br.) krönika; jfr ANNALER a. FörklFrämOrd (1885). Rydberg Myt. 2: 486 (1889). WoJ (1891).
-GRAM—4.
1) (i sht förr) fras l. vers o. d. i vilken ett årtal är dolt, som kan finnas gm sammanläggning av talvärdena för i frasen osv. ingående bokstäver som användas ss. romerska siffror (C, D, I, L, M, X, V). ConvLex. 1: 307 (1821). UVTF 26: 29 (1880). NordFolkm. 63 (1928).
2) (enst.) årsbokstav. (Porslinsfabriken i) Sèvres angaf medels sina kronogram (årsbokstäfver) under en längre tid .. årtalen för sina tillverkningar. SvSlöjdFT 1907, s. 11.
-LOG -lå4g. [ytterst av gr. χρονολόγος, person som är kunnig i tideräkning, kronolog, av χρόνος, tid, o. -λόγος, kännare, forskare (jfr ARKEOLOG m. fl.)] (i fackspr.) person som ägnar sig åt l. är förfaren i kronologi; äv.: person som författat skrifter rörande kronologi. Björnståhl Resa 3: 189 (1778). Stiernstolpe Ballenstedt 2: 35 (1820). Nilsson FestdVard. 217 (1925).
-LOGI—04, r. [ytterst av gr. χρονολογία, bildat till χρονολόγος (se -LOG)] (i fackspr.)
1) beräkning l. indelning av tiden, tideräkning; särsk. i fråga om historiska händelser; lära(n) om sättet att beräkna o. indela tiden, vetenskap som ägnar sig åt tideräkningen. (Det är) öfwer 400. Åhr, såsom Chronologien eller Tijdhräkningen uthwijsar. Rudbeckius KonReg. 291 (1616). Af ännu större nödvändighet (för historien än statskunskap och antikviteter) är Geographien, Chronologien och Genealogien. Eberhardt AllmH 1: 2 (1766). Kalendervetenskapen, som ingår i det vidare begreppet kronologi. Nilsson FestdVard. 10 (1925). jfr GEOKRONOLOGI.
2) (i fråga om ä. förh.) skriftligt arbete som i tidsföljd behandlar historiska tilldragelser o. d.; jfr ANNALER a. Rudbeck Bref 47 (1668). En gammal Cronologie uthöfwer månge Memorabel ting passerade i Swerige. Schück VittA 2: 293 (i handl. fr. 1669). Lundin o. Strindberg GSthm 178 (1880).
3) tidsföljd i vilken händelser o. d. följt på varandra; tid då en händelse inträffat l. då ngt förekommit. SNilsson (1844) hos Berzelius Brev 14: 229. Wulff Petrarcab. 170 (1905). Eddadikternas kronologi. 2NF 37: 801 (1925).
Avledn.: kronologisera, v. (i fackspr.) ordna (ngt) i tidsföljd l. i kronologisk ordning; fastställa tidsföljden för (ngt); jfr -LOGI 3. Att systematisera och kronologisera sägnerna. 2VittAH XXXI. 6: 32 (1892). Kronologiseringen af nordiska fornsaker. SvFmT 12: 340 (1905). NordT 1931, s. 331.
kronologisk, adj. [ytterst av gr. χρονολογικός] (i fackspr.)
1) som sammanhänger med l. har avseende på l. hör till tideräkningen, tideräknings-; jfr -LOGI 1. NF (1885). (Att räkna året från påsk till påsk) var höjdpunkten av kronologiskt oförstånd. Nilsson FestdVard. 196 (1925). Mångfalden av kronologiska system el. kalendrar. SvUppslB 16: 134 (1933). (†) Samuel Krooks Chronologiske Almanach. Krook Alm. 1707 (i titeln).
2) som har avseende på den tidsföljd i vilken händelser följt på varandra; ordnad efter tidsföljden; överensstämmande med tidsföljden; jfr -LOGI 3. Kronologisk ordning. Sahlstedt TuppSag. 20 (1759). Vid de rent kronologiska och rent numeriska registreringssystemen är det lämpligt att upplägga ett alfabetiskt fört hänvisningsregister. Hemberg o. Sillén BokförLag. 54 (1930). jfr GEO-, O-KRONOLOGISK. särsk. i uttr. kronologisk(t) tabell, register o. d., tabell osv. som uppräknar händelser, i sht historiska sådana, i tidsföljd. Alla Swänska Christna Konungars rätta lefwernes och Regementz tijd, ett Chronologiskt Wärck. Schück VittA 3: 26 (i handl. fr. 1680). RelCur. 161 (1682). Kronologiska tabeller. Weste FörslSAOB (1823). Lindström Lyell 127 (1859).
kronologist, m. (†) kronolog. Björnståhl Resa 1: 67 (1770). Pfeiffer (1837).
-METER, se d. o. —
-SKOP, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content