SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KRUSA krɯ3sa2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr d. kruse; av mnt. kruse; jfr t. krause; avledn. av KRUS, adj.]
1) i fråga om hår, ull o. d.: krusig lock, våg, böjning, buckla; vanl. i pl.; jfr KRUS, adj. 1, KRUSA, v. 1. Ullens byggnad måste utmärka sig genom helt regelmässiga bågar eller krusor i staplarne och öfver hela fällen. QLm. I. 5: 32 (1835). Nattvinden lekte med de små krusorna på hennes präktiga hår. Flygare Crawford Mar. 36 (1902).
2) veck, räffla; vanl. i pl.; jfr KRUSA, v. 2. Tag .. med en liten sked, och stryk (degen) tunt in uti mussle-formar, .. dock så, at alle krusorne blifva skylda. Warg 518 (1755). Den lilla gräsfria fläcken framför trappan, där mors kvast varje lördagskväll sopade krusor. Knape Österb. 67 (1917). HimHavJord 1: 56 (1925). — särsk. i fråga om krusning på vattenyta o. d.; jfr KRUSA, v. 2 b. 2Saml. 36: 117 (1817). Små krusor på vattnet förebåda den annalkande vinden. Zetterstedt SvLappm. 2: 111 (1822). Wallin Bref 12 (1840). särsk. [efter t. krausen, pl.] brygg. i pl., om ojämnhet på ytan av jäsande vört, skumtäcke. Lindberg Ölbr. 97 (1885). Efter 2 à 3 dygn är hela ytan betäckt med krusor af hvitt, fett skum. 2UB 4: 593 (1899). SvBryggFMBl. 1931, s. 48.
3) (föga br.) snirkel, krusidull; nästan bl. i pl.; jfr KRUSA, v. 3. Uggla Herald. 124 (1746).
4) ss. senare ssgsled i namn på växter med krusiga blad; jfr KRUSA, v. 2 d; jfr STEN-KRUSA.
Spoiler title
Spoiler content