publicerad: 1938
KRUSA krɯ3sa2, v. -ade ((†) p. pf. krusen Fernander Theatr. 186 (1695: kruset Hår), KKD 3: 224 (1711: wählkrusne, pl.); krust Leyoncrona Vitt. 138 (c. 1685), Frese VerldslD 41 (1716, 1726)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(krus- 1538 osv. kruss- 1648—1674)
Etymologi
1) med avs. på hår, ull, fjädrar o. d.: göra krusig l. (små)lockig l. krullig; åstadkomma konstgjorda lockar i (hår), lägga (hår) i lockar, frisera; äv. i utvidgad anv., med avs. på person: krusa håret på (ngn); äv. refl.; i p. pf. äv. i adjektivisk anv.: krusig. VarRerV 7 (1538). Ther skal wara .. itt skallot hoffuudh för (dvs. i st. f.) krusat håår. Jes. 3: 24 (Bib. 1541). Krwszhår Krwsas medh itt hårjärn. Schroderus Comenius 586 (1639). En Qwinna wanskapat / Hon må sig nog krusa; Men icke en sköner. Törnewall A 5 a (1694). Florshatt med sidensarsband och krusade plymer. KonstNyhMag. 3: 44 (1821). Krusadt tagel. SFS 1907, nr 54, s. 1. jfr (†): Svanhvijtan halss, ther å spelande, ringvijss krussande låcker, / Titarne tittade fram vthu floret och halssbare brösten. Stiernhielm Herc. 25 (1648; uppl. 1668: rings-wijs-krusade Låckar). — särsk.
a) i ordspr. När man har golt (hår) så wil man haffua krusat. SvOrds. B 7 a (1604). Bättre snäll Tunga, än krwsat Håår. Grubb 69 (1665). Krwsadt Hufwudh, krwsadt sinne. Dens. 432.
b) refl., om hår o. d.: vara l. bliva lockig l. krusig, ligga i (naturliga) lockar. Serenius (1741). Det otämda .. håret, som krusade sig i nacken till envisa smålockar. Elkan Österl. 38 (1901).
c) ss. vbalsbst. -ning i konkret(are) anv. SLorS 12: 16 (1896). Ett nästan månskensvitt hår låg i små korta krusningar över pannan. Wägner Sval. 91 (1929).
2) åstadkomma vågor l. veck l. skrynklor l. räfflor i ytan på (ngt), förse med inskärningar l. skåror; räffla; äv. i p. pf. i adjektivisk anv. IErici Colerus 1: 323 (c. 1645). (Den falska dukaten är) ej lättrad eller krusad i kanten. PH 6: 4852 (1758). Krusade sandgångar. Weste FörslSAOB (1823). Så krusar hon smöret i bunken. Strindberg SvÖ 2: 156 (1883). Säkerhetsregeln (på kanonen) har på yttre ändan ett krusadt grepp. UFlott. 3: 57 (1906). — särsk.
a) med avs. på tyg o. d., särsk. linne, ävensom papper(sremsor): lägga i veck l. rynkor; vecka; pikera; med avs. på klädesplagg: förse med krusade kanter l. bräm l. krås o. d. VarRerV 18 (1538). Stiernhielm Fateb. Föret. 4 a (1643). Ett stärkt och krusadt krås. HLilljebjörn Hågk. 1: 13 (1865). Krusa tårtpapper. Engelke Prästg. 37 (1905). Krusa örngottsband. Hallström Leon. 260 (1928). — särsk. ss. vbalsbst. -ning, konkret: krusad remsa o. d., krås; jfr KRUS, sbst.2 2 a. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 78. NJournD 1854, s. 131.
b) med avs. på (ytan av) vatten (l. annan vätska): göra krusig, åstadkomma små täta vågor på; äv. refl. l. i pass. med intr. bet.: bliva l. vara krusig; äv. bildl. JGOxenstierna 1: 21 (1772, 1805). Lätt de gyllne vågor krusas. Collan Dikt. 73 (1864). Warburg Richert 2: 293 (1905; bildl.). Där vattnet mörknade och krusade sig i små, korta böljor. Lagerlöf Holg. 2: 439 (1907). En lätt bris krusar vattenytan. VFl. 1907, s. 44. — särsk. ss. vbalsbst. -ning konkret: samling av täta små vågor på vätskeyta, krusad vätskeyta; stundom äv. om var enskild våg; äv. bildl.; jfr KRUS, sbst.2 2 b. Weste FörslSAOB (1823). Johansson HomIl. 7: 64 (1846). Funktionalismen är bara en krusning på ytan. SvD(A) 1930, nr 300, s. 8.
c) med avs. på läppar, mun o. d.: rynka (vid leende o. d.); vanl. med saksubj.; äv. refl. l. i pass. med intr. bet.; ss. refl. äv. i överförd anv., om leende o. d.; förr äv. i uttr. krusa näsan, rynka näsan (ss. tecken till missnöje o. d.). At krusa näsan, hörer begabbarom och bespottarom till. Hambræus Erasmus A 6 a (1620). Hans egna läppar krusades knappt, när de qvicka infallen lätt halkade öfver dem. Ödman VårD 1: 200 (1882, 1887). Ett bistert löje krusade hans mun. Lönnberg Holmfr. 21 (1895). På hans fylligt röda läppar krusade sig segerleendet. Moberg Rosell 218 (1932).
d) bot. med avs. på blad o. d.: förorsaka krusighet hos, göra krusig; äv. refl. med intr. bet.; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: krusig. Mollet Lustg. C 3 b (1651). Kattost medh krusad Bladh. Tillandz C 7 a (1683). Det är (insekten) Björk-Långhalsen .. som krusar Björkträdets löf bittida om våren. Fischerström Mäl. 205 (1785). LAHT 1908, s. 266. — särsk. (†) i uttr. krusad mynta, krusmynta. Visb. 2: 235 (c. 1600).
e) garv. med avs. på läder l. skinn: förse med skrynklig l. fasonerad (narv)yta, göra krusig; göra (hårdt läder) mjukt gm bearbetning med krusträ. IErici Colerus 1: 323 (c. 1645). Krusadt skinn (saffian, marokäng o. d.). WoL 436 (1889). SvSkoT 1926, nr 19, s. 6.
3) (numera föga br.; jfr dock a) ornera, utsira, utsmycka, förse med ornament l. utsirningar. G1R 25: 370 (1555). En stor krusat bokstaf. Ekeblad Bref 2: 10 (1656). Fästet (på svärdet) var ei .. med onödigt prål krusadt. Mörk Ad. 1: 61 (1743). Krusade sirater. MoB 5: 32 (1783). — särsk.
a) (bygdemålsfärgat i vissa trakter) i fråga om ornering l. mönstring i stickning, vävnad l. sömnad; jfr KRUS, sbst.2 3 b. Fatab. 1914, s. 107, 122 (1909).
b) (†) bildl., med avs. på tal l. skrift l. musik o. d.: utsira, utsmycka; äv. i p. pf. i adjektivisk anv. Phrygius HimLif. B 3 a (1615). Krusat och blomerat taal. Bullernæsius Lögn. 23 (1619). At syndaren .. må få grunneliga höra Herran tala: och icke menniskior swarfwa och krusa. Swedberg Dav. § 38 (1713). Krusade artigheter. Möller (1790, 1807).
4) [jfr 3 b] (ngt vard.) visa överdriven o. inställsam artighet, söka ställa sig in, fjäska, fjäsa; visa (allt för) stor uppmärksamhet l. hänsyn; göra affär l. väsen av ngn l. ngt; dels intr., ofta i uttr. krusa för (äv. med) ngn, dels tr. Iohannes Baptista hafwer icke mycket krusat med the Phariseer. Rudbeckius KonReg. 320 (1616); jfr a. (Rakel) firas, krusas, smecks, hon älskad blir med macht. Kolmodin QvSp. 1: 98 (1732). Nu är han sin egen herre och behöfver icke ”krusa någon”. Benedictsson Skåne 257 (1884). (Han) krusar för de rika och välbärgade men är obarmhärtig mot de fattiga och elända. VL 1907, nr 118, s. 3. SvD 16/8 1931, Söndagsbil. s. 2. — särsk.
a) (numera föga br.) övergående i bet.: visa l. behandla ngn l. ngt med (överdriven) skonsamhet l. efterlåtenhet; särsk. i uttr. krusa med ngn l. ngt. Tessin Bref 1: 284 (1753). Dalin (1852).
b) tr.: (med inställsamma ord) truga (ngn att göra ngt); upprepade gånger bjuda ngn ngt som denne av (falsk) blygsamhet vägrar att genast taga emot. Ärkebiskopen och Nordin måtte med flera krusa honom att återtaga detta (memorial). HH XXV. 2: 52 (1809). Flickorna ville nog gärna komma, men skulle först krusas. FoF 1914, s. 33.
c) (†) i överförd anv., i uttr. krusade dagar, goddagar, sötebrödsdagar (då man är föremål för fjäskande uppmärksamhet)? Blott jag i fruktrikt stånd äger helgade krusade dagar. Dalin Arg. 1: 329 (1733, 1754). Därs. 2: 374 (1734, 1754).
5) [utvecklat ur 4] (eg. under artighetsbetygelser l. krumbukter) motsätta sig l. tveka att göra ngt.
a) av överdriven artighet l. hänsyn l. (falsk) blygsamhet göra invändningar mot l. avböja ett erbjudande l. förslag, hyckla obenägenhet l. ovillighet, låta truga sig; (giva sig sken av att) icke vilja göra ngt (gå l. taga för sig o. d.) före ngn annan. Lagerström Gir. 78 (1731). Kom! — och krusa icke mer, / Vi et glas må tömma. Envallsson Slått. 38 (1787). Biskop Heurlin .. (hade) druckit brorskål med en af bönderne ... Bonden hade krusat, men det halp ej. Liljecrona RiksdKul. 446 (1841). Såsom artiga och civiliserade människor skulle vi naturligtvis krusa och krumbukta litet först. Melander UnderlL 77 (1912).
b) (numera mindre br.) utan bibegrepp av förställning l. falsk blygsamhet: draga sig för (att göra) ngt, draga i betänkande; icke våga l. drista sig; tveka; göra svårigheter l. invändningar l. undanflykter, söka slingra sig undan. Han krussar inthet myket därmedh, för än han hugger till. Ekeblad Bref 1: 201 (1652; rättat efter hskr.). Jag krusade intet för at säja honom sanningen. Weste (1807). (Krigsrätten) krusade litet för att taga ihop med saken. Quennerstedt Torneå 2: 291 (1903). (†) I första påseende krusade väl kreaturen något derföre (dvs. för granriset), men fingo sedan smak derpå. VexiöBl. 1826, nr 49, s. 1.
6) (†) i p. pf. i adjektivisk anv., om huvud l. sinne: nyckfull; egensinnig; jfr KRUSIG 6. Tjohannis Fästn. Y 4 b (1604). Krwsadt Hufwudh, krwsadt sinne. Grubb 432 (1665). Swedberg Schibb. 90 (1716).
Särsk. förb.: KRUSA EMOT10 04. (numera mindre br. utom i Finl.) till 5 a: krusa, låta sig trugas. Topelius Fält. 4: 348 (1864). Mamma krusar emot, men det hjälper inte, utan hon blir tvungen att stanna. Lagerlöf BarnM 121 (1930). —
KRUSA IFRÅN SIG. (†) till 5 a: krusa, låta sig trugas. (Han) krusade ej ifrån sig, utan hällde i sig koppens hela innehåll. Castrén Res. 1: 215 (1852). —
KRUSA UNDAN. (†) till 5 a, b: avböja; söka slingra sig undan. Tersmeden Mem. 2: 235 (1736). Stenhammar Riksd. 1: 72 (1834). —
KRUSA UPP. (†) till 1: krusa (hår). TRudeen Vitt. 326 (c. 1700). Kolmodin QvSp. 1: 423 (1732). Wigström Folkd. 1: 51 (1880). —
B: (2) KRUSNINGS-MASKIN. för krusning av tyg. Appretur- och krusningsmaskiner. SFS 1893, nr 101, s. 2.
Avledn.: KRUSARE, om person m., om sak r. l. m.
3) (numera knappast br.) till 4: person som (gärna) krusar. Schultze Ordb. 2449 (c. 1755). Dalin (1852). LoW (1911). —
KRUSSAM, adj. (numera föga br.) till 4: som har benägenhet att krusa, kruserlig. Serenius (1734; under ceremony). I Ryssland är menigheten sins emellan mycket krussam. LdVSkr. 1804, s. 94. Lundell (1893).
Spoiler title
Spoiler content