publicerad: 1955
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(I 15, III 2) PÅ-KROKA, -ning. sätta (ngt) på en krok l. fästa (ngt) på ngt medelst krok, kroka på; jfr på-haka. Kedja med påkrokad gryta. Östergren (1935). —
(III 7) -KRYAD, p. adj. (ngt vard., mera tillf.) som kryat på sig, som blivit pigg(are) l. kry(are). Ziedner Lögn 91 (1930). —
(I 15, III 2) -KRYMPA, v., -ning. (i fackspr.) sätta på l. anbringa (ngt, t. ex. ring l. band) i varmt tillstånd på l. över l. omkring ett föremål o. därefter låta ringen osv. krympa gm avkylning o. därigm säkert fastna på sin plats; äv. i uttr. påkrympa ngt på l. utanpå l. över ngt l. påkrympa ngt ngt. Påkrympning af hjulringarne. JernkA 1862, 2: 130. Palmstierna Artill. 82 (1872: utanpå). TT 1896, M. s. 60 (: öfver). (Han) påkrymper .. på flaskhalsen en metallkapsel. SD(L) 1898, nr 310, s. 3. I stället för att fästas med kilar kunna skifhälfterna i varmt tillstånd påkrympas axlarna. LB 4: 44 (1903). —
-KRYSTA, -ning.
1) (numera bl. tillf.) till I 13, 15: krysta l. pressa l. klämma på ngt; gm krystning (se krysta 2 a) utöva tryck l. pressning på ngt; anträffat bl. ss. vbalsbst. -ande l. -ning. Öpna en böld med påkrystande. Lind 1: 206 (1749). Acrel Chir. 412 (1775).
2) (†) till I 13, 15, III 2: gm tryck l. pressning sätta på l. fast (ngt) på ngt. Lind 1: 192 (1749). —
(I 15, III 2) -KRÄNGA, -ning. kränga (se kränga, v.1 4) l. dra l. pressa (ngt) på l. över l. omkring ngt; sätta på l. anbringa (ngt) på ngt gm krängning; äv. i uttr. påkränga ngt på ngt l. påkränga ngt ngt. En hylsa .. som påkränges axeln. Frykholm Ångm. 261 (1881). En på toppen af (ventilatorns undre, trumformiga del) .. påkrängd huf. 2NF 31: 1175 (1921). särsk.
a) sjöt. i fråga om påsättning av tackling på mast l. rå o. d. Oxenstierna Vanderdecken 148 (1865). Christenson MarSlup. 6 (1914).
b) [jfr a] sjöt. ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv., om ställe där tackling är fäst på mast l. rå o. dyl. l. om själva den del av det stående godset som är påkrängd masten osv.; jfr på-klädning 2 b slutet. Smith (1917). Hägg Segel 32 (1935).
Ssgr (till -kränga a, b; sjöt.): påkrängnings-ställe. (mera tillf.) jfr -kränga b. Frick o. Trolle 62 (1872).
-tratt. trattformig metallhylsa använd ss. skydd för mast o. d. vid ställe där stående gods är fäst. Smith (1917). —
(I 24 g, III 5) -KRÄVA, v.
1) (i sht i skriftspr.) motsv. kräva, v. 1: kräva l. fordra (ngt), framställa krav på (ngt); jfr på-fordra 2. OPetri 2: 459 (1535). En fulkomlig lydhna, then Gudh medh retto må påkräffia. Dens. 3: 576 (c. 1540). Nu är thet jw emot then Helgha Skrifft göra stadhgar, eller på kräffja at the hållas måge, på thet at wij skolom fyllestgöra för Synderna. Schroderus Os. III. 1: 128 (1635). (Man) påkräver .. statens ledning och stöd. TT 1944, s. 7. särsk. (†) abs., i uttr. när som (helst) ngn påkräver, när(helst) ngn kräver det. TbLödöse 63 (1587). Därs. 167 (1590).
2) [specialanv. av 1] (numera knappast br.) motsv. kräva, v. 2, i fråga om gäld l. tillgodohavande: kräva att få (ngt) inbetalat l. utbekommet o. d.; förr äv. abs.; jfr på-fordra 2 a. The, som then summo (dvs. ”brudskatt” till Kristian II:s gemål o. döttrar), som på krafdes, uthdraga skulle. RA I. 1: 530 (1547); jfr 1. G1R 27: 286 (1557). Thomos har lofuat hene .. en skinpels, huilken han inthet wille gifua ehuru ofta hon påkrafde. Murenius AV 177 (1648).
3) (i sht i skriftspr.) motsv. kräva, v. 3: medföra (ett ofrånkomligt) behov av (ngt), kräva l. tarva (ngt); äv. i pass. utan utsatt agent, stundom övergående i deponentiell anv.: erfordras, behövas; jfr på-fordra 3. Lucidor (SVS) 464 (1674). Att .. hofrättens personal icke är större än som påkräfves. SD(L) 1895, nr 327, s. 1. Händelserna i Finland påkräfva uppmärksamhet från svensk sida. HT 1913, s. 250. Almquist VärldH 6: 498 (1929). särsk. (†) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., i uttr. vid påkrävande nödvändighet, då så blir (oundgängligen) nödvändigt; vid påkrävande behov, då så (oundgängligen) behövs l. erfordras. VDAkt. 1722, nr 337. Dalin Arg. 2: 377 (1734, 1754). —
(I 16 b) -KVITTERA. (†) förse (ngt) med påskrift som utgör kvitto, kvittera (se d. o. 3). BtÅboH I. 6: 218 (1633; i p. pf.). —
(I 15, III 2) -KYLA, v. [med avs. på bet. jfr ä. d. køle, blåsa, nor. dial. kjøla, blåsa litet, samt kula, v.2] (†) opers.: (börja bli kallt o.) blåsa (litet); jfr friska på 2. The andra skippen, medan någet påkylte och blåste, hemptade vij themmeligh inpå. OxBr. 10: 98 (1628). —
-KÄNNA, -ing (se d. o.).
1) (†) till I 16 h, III 2 i: känna (se d. o. 11) på (ngt l. ngn); äv.: undersöka vilka (smak)förnimmelser man får av (ngt); jfr känna på 1. Lind (1749; under anfühlen). Under påkännandet och besiktigandet (av kreaturet vid slakthuset). Kiellberg KonstnHandtv. Slackt. 5 (1753). På-känna .. (dvs.) Röra vid, hantera, smaka. Schultze Ordb. 2109 (c. 1755). Dalin (1855).
3) till I 16 h, III 2 j: hårt anstränga l. anlita (ngt); utsätta (ngt) för påkänning l. påfrestning, påfresta (se d. o. 2); numera bl. (i fackspr.) i p. pf. (äv. med mer l. mindre adjektivisk bet.): utsatt för påkänning l. påfrestning; jfr känna på 3. Johansson Noraskog 1: 124 (i handl. fr. 1785). Då bjelkar måste skarfvas, hvilka påkännas af krafter, som sträfva att åtskilja delarne. KrigVAT 1845, s. 509. Hvarje skarfförbindning är .. starkt påkänd genom .. inverkningar af .. statiska och dynamiska krafter. TT 1900, Byggn. s. 113. särsk. (†) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: påfrestande, ansträngande. VetAH 1811, s. 71. Tholander Ordl. (c. 1875). —
a) (†) handlingen att känna (se d. o. 11) på ngt l. ngn; vidröring o. d.; stundom: palpering; äv. allmännare, om undersökning av ngt med hjälp av sinnesförnimmelser. Schultze Ordb. 2109 (c. 1755). Cederschiöld Ordl. 34 (c. 1847; om palpering). Tingen, såväl de för sinnena fattliga, som de öfver dessas handgripliga påkänning höjda. Cygnæus 5: 371 (1856). Schulthess (1885). (Sv.) Påkänning, .. (eng.) touch. Björkman (1889); jfr 2.
b) (†) oeg., om förhållandet att ett fartyg vidrör l. kommer i beröring med ett grund o. d., grundkänning. Klint (1906).
c) (numera knappast br.) bildl.; särsk. om handlingen att (direkt l. gm mellanhand) ta kontakt med ngn l. att göra en (försiktig) framstöt o. d. för att få reda på ngt (särsk. vederbörandes inställning till ngt) l. för att utöva påvärkan o. d.; stundom liktydigt med: sondering, stundom med: påstötning l. framstöt; äv. om militärt angrepp o. d. som företages i sonderande syfte; särsk. i uttr. påkänning om ngt. Almqvist AmH 1: 247 (1840). På svar att Th(omander) icke alls haft någon påkänning härom (dvs. om taburett i regeringen), hade han .. sagt (osv.). Liljecrona RiksdKul. 443 (1841). (Att) Shakspeare .. skulle .. (bli utvisslad) på Stockholms theater, deräst ej publiken finge någon påkänning om att den vore i fara att allt för mycket compromettera sig. SKN 1843, s. 259. Affären vid Sangis tyckes hafva varit endast en af fienden verkställd påkänning, huruvida det vore finnarnes mening att hålla stånd. Cygnæus 1: 256 (1852). Genom vännen kapten L. V. Kylberg synas påkänningar ha gjorts, om Richert vore sinnad att emottaga (justitiariatet). Warburg Richert 2: 98 (1905). särsk. (†) i uttr. få en påkänning av ngt, få kontakt (se d. o. 2) med ngt, komma i beröring med ngt; jfr 2. Wetterbergh Altart. 407 (1848).
2) (numera bl. mera tillf.) till -känna 2 o. känna på 2, om förhållandet att få känna på (se känna på 2) ngt l. att göra den erfarenheten att ngt (på ett obehagligt l. besvärligt sätt) ingriper l. gör sig gällande i ens förhållanden; äv. konkretare, om händelse o. d. varigm ngn får känna på l. pröva på ngt; stundom: (tråkig) erfarenhet, äv.: känning (se d. o. 8 a, b); särsk. i uttr. påkänning av, förr äv. om ngt; stundom svårt att skilja från 3 b. Palmblad Norige 190 (1846: om). En bräcklig kärlek som vacklar emellan intrycken af Guds barmhertighet och påkänningen af menniskors nedriga anfall. Thomander Pred. 2: 442 (1849). Ute i skärgården har man haft betydliga påkänningar af stormen. SD(L) 1902, nr 504, s. 2. Svenska myndigheters första direkta påkänning av händelserna i Tyskland torde vara den ansökan som .. ingavs av en landsflyktig tysk-judisk student om rätt att bedriva studier vid svenskt universitet. SvD(A) 1933, nr 115, s. 4. Ha påkänning(ar) av gikten. Östergren (1935). särsk. (tillf.) i uttr. påkänning av ngn, om förhållandet att ngn får känna av ngn l. får göra den erfarenheten att ngn ingriper i hans förhållanden o. vållar besvär o. d.; anträffat bl. konkretare, om enskilt fall av dylik upplevelse. Emedlertid skall Du (trots att jag icke kommer till Sthm) ej gå misste om en ”påkänning” af mig (i det jag ber dig utföra vissa uppdrag). AnderssonBrevväxl. 1: 148 (1835).
3) till -känna 3 o. känna på 3: påfrestning (se på-fresta 2 b), ansträngning; ofta konkretare, särsk. i pl., med tanke på olika fall av påfrestning l. olika avseenden vari (l. olika omständigheter som innebära att) ngt l. ngn påfrestas; äv. om själva spänningen som ngt utsättes för vid påfrestning; särsk. i uttr. påkänning på l. i l. hos (äv. av) ngt l. ngn, äv. ngts påkänning, påkänning som ngt l. ngn utsättes för.
a) i fråga om utsättande av ngt för dragning l. tryck l. skjuvning l. kombinationer därav, särsk. i sådan grad att hållfastheten (hårt) prövas l. äventyras. Polhem Test. 45 (c. 1745). Säkerhetsfaktor .. är .. det tal, som anger förhållandet mellan brotthållfastheten hos det använda materialet och den tillåtna påkänningen i materialet. 2NF 28: 79 (1918). Kedjan .. drifves af tre små hjul, hvarigenom kedjans påkänning blir jämnt fördelad. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 77. TMatFysKemi 1921—22, s. 199 (: av). (Bilen har) byggts för de påkänningar, som uppstå vid högsta hastigheter. BVT 1928, nr 10, s. 53. jfr drag-, material-, skjuv-, slag-, tryck-påkänning m. fl.
b) allmännare l. bildl., i fråga om (hårt) ansträngande av ngts l. ngns krafter (l. av ngns fysiska l. psykiska resurser o. d.) l. hårt anlitande av ngt l. ngn; stundom svårt att skilja från 2. Bergv. 2: 252 (1741). (England o. Frankrike ha) offrat oerhörda summor på krig .. men efter dessa starka påkänningar på deras kassor äro de ändock .. rikare .. än förut. Rydqvist StatsekonBetr. 28 (1865). Är det då så stor påkänning för vårt folk .. att utföra ett par dagars öfningar i fälttjenst? SD(L) 1900, nr 320, s. 3. NordT 1931, s. 565. särsk. övergående i bet.: utgift l. förlust l. smärtsamt slag l. motgång o. d.; jfr 2. SvTyHlex. (1851). Det är konst .. att få debet och kredit att slå ihop för mig med alla de påkänningar för hushåll och pojkar, som stundeligen tillstöta. JLRuneberg (1857) hos Strömborg Runebg IV. 2. 2: 149. Sundén (1888).
Ssg (till -känning 3 a; i fackspr.): påkännings-diagram. jfr diagram 1 c. Nilsson Skeppsb. 89 (1932). —
(I 24 g) -KÄRA, v. [fsv. pakära] (†) framställa anspråk på l. väcka käromål om (ngt); äv. i uttr. påkära uppå l. om ngt; jfr kära, v.3 3 b. BtFinlH 2: 232 (1588: derupå). Så schall bem(äl)t(e) Nillss H(ansson) swara till ssamma koo ssåm hoon på kärer. ÅngermDomb. 1643, fol. 214 (möjl. icke ssg). Därs. 216 (: derom). —
-KÖP. [sannol. abstraherat ur sådana ssgr som på-köps-bit, -köps-bröd, -köpssystem; jfr dock äv. på-bröd o. köp 1 i α] (föga br.) om ngt l. det som vid inköp erhålles på köpet (se köp 1 f α); äv. om handlingen att ge ngt på köpet. NPress. 1893, nr 324, s. 2. —
-KÖPS-BIT, r. l. m. [bildat till uttr. på köpet (se köp 1 f α); jfr på I 1 q slutet] (mindre br.) bit l. stycke som man får på köpet. Östergren (1935). —
-KÖPSSYSTEM(ET). (-köp- 1893) [jfr -köps-bit] (mindre br.) system(et) att vid försäljning ge ngt på köpet. NPress. 1893, nr 324, s. 2.
Spoiler title
Spoiler content