[jfr ä. eng. culpate; av lat. culpare, klandra, till culpa, skuld, förvållande, brott. — Jfr KULPABEL]
(†) klandra; äv. i uttr. kulpera på ngn, anmärka på ngn. Sädan blef han något culperet för thedh han hade emot H. K. M:tz hånom gifne fullmacht i otijdh resigneret sin tjänst. RP 2: 183(1632). At Jag .. formodar, ingen skall hafua något i framtijden på honom at Culpera. VDAkt. 1663, nr 271.
