KULTJE kul3tje2 (ku´ltje Weste; kùlltje Dalin), r. l. m. ((†) n. SvSaml. 5: 268(1757)); best. -en; pl. (föga br.) -ar (Dalin(1852)) ((†) kultjes (-ies) Serenius Gggg 3 a(1734, 1757). Anm. Ordet har möjl. i ä. tid äv. haft pl.-formen kultjer; Weste(1807) angiver det ss. hörande till tredje deklinationen); förr äv. KULTE, r. l. m.?, l. KULT, sbst.3, r. l. m.?
[jfr ä. d. kulte; av holl. koeltje resp. koelte, det förra dimin. av koelte, som är avledning av koel, sval (motsv. mnt. kōl, nt. köl, t. kühl, vartill nt. költe, t. kühlte, kultje), i avljudsförh. till KALAo. KALL, adj., samt besläktat med sv. dial. kula, blåsa upp, dan. o. nor. kule, blåsa (friskt). — Jfr KUL, sbst.,KULING]
sjöt. (jämn) frisk vind; numera särsk. om vind med en hastighet av 10—17 meter per sekund; äv. om (olika grader i) dylik vinds styrka l. hastighet; i sht förr äv. om vindstyrka l. vindhastighet i allm. Frisk, styv, hård kultje. Med en Labber Kuhlte. Rosenfeldt Nav. 12(1693). En gynnande och frisk kultje förde .. (skeppet) omsider .. (ur Engelska kanalen) ut i Spanska hafvet. Oldendorp 2: 41(1788). Seglens nyttjande efter kultjen beror så mycket af skeppets byggnadsart till välsegling och styfhet, skrofvets och tacklingens styrka, lastens beskaffenhet .. (osv.) att derom kan ingenting stadgas. Roswall Skeppsm. 1: 55(1803). (Väderleksutsikter:) vänstervridande och avtagande kultje till bris på Västkusten. Upsala(A) 1921, nr 164, s. 4. Kultjen tog till, och sjön växte hög. Lundström Sjöfr. 76(1929). — jfr BRAMSEGELS-,MÄRSSEGELS-KULTJE.
