SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KUNBAR l. KUNDBAR, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(kun(n)- 16211921. kund- 16501807)
Etymologi
[liksom d. kundbar av t. kundbar, till kund, adj., bekant (se KUND, adj.)]
(†) som är (allmänt) känd l. bekant; äv. om sak: som är (allmänt) erkänd, veterlig; uppenbar; i sht i uttr. vara l. bliva kunbart, vara (allmänt) känt l. kunnigt resp. bliva känt l. kunnigt; göra ngt kunbart, göra ngt allmänt känt, kungöra. Fosz A 3 a (1621: kunbart göra). Sedan 1655 års Stadga warit publicerad och kunnbar gjord. HC11H 14: 205 (1693). Det är helt wist och kunbart det dhe Celter ifrån Celtiber uthi Lusitanien äro komne. Rudbeck Atl. 3: 162 (1698). Kundbara prof af et försagdt .. mod. SedolärMercur. 1: nr 4, s. 3 (1730). Sedan oricktigheten blifvit hannoverska regeringen kundbar. 2RA 3: 154 (1731). Saken blef kunbar. Rääf Ydre 1: 140 (1856). — särsk.
a) (i ä. kurialstil) i fråga om förmögenhet o. d.; i sht i uttr. vara av kunbar förmögenhet, inkomst, fattigdom o. d., vara kunbart fattig o. d., veterligen äga förmögenhet osv. resp. veterligen vara fattig. En hel kunbar förmögenhet i lös eller fast egendom. Stiernman Com. 5: 708 (1698). Alle .. af kunbar förmögenhet. Dens. Riksd. 2228 (”1328”) (1719). Ifrån Charta-Sigillata befrias (bl. a.) .. Alla kunnbart och bevisligen fattige. SPF 1810, s. 91. Därs. 1840, s. 99.
b) (i ä. lagspr.) i uttr. kunbar ort, känd l. viktigare ort. FörarbSvLag 6: 198 (1723). Ther väg löper til stad, sokn, bruk, siöhamn, eller annan kunbar ort; skola märken sättas, the ther visa til hvad ort then väg ligger. BB 25: 4 (Lag 1734).
c) övergående i bet.: ryktbar, berömd. Verelius 157 (1681). (Den ärlige) har utvägar, at blifva kunbar; men söker icke derefter. Mennander ÅmVetA 1766, s. 36.
Avledn. (†): KUNBARA, v. göra (ngt) känt, uppenbara. Såssom E:rs Ehrew:ers gunstighe skrifuellsse oss .. kunbaradhe. VDAkt. 1650, nr 75. Gezelius Cajanus 35 (1681).
KUNBARHET, r. l. f. allmän kännedom (om ngt). VDAkt. 1707, nr 434. Dalin (1852).
Spoiler title
Spoiler content