SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KURRA kur3a2, v.2, l. (numera föga br.) KORRA kor3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr KURR.
Ordformer
(kora c. 1600. korra 15411890. kurra 1681 osv.)
Etymologi
[fsv. kura, kuttra, kurra, kväka, korra, knorra, knota; jfr sv. dial. korra, kurra, dan. o. nor. kurre, t. kurren; avledn. av KURR]
frambringa l. avgiva l. ljuda med (en tät följd av) relativt svaga, brummande l. bullrande ljud; äv. i p. pr. om ljud. Swedberg Ordab. (1722). Ett kurrande ljud förnimmes, när fostret går till sin plats. Löwegren Hippokr. 2: 392 (1910). Hon brister i skratt, det är det gamla pärlande, kurrande skrattet. Rogberg Hustru 138 (1928); jfr a slutet. — särsk.
a) i fråga om vissa fåglars läten. Iagh haffuer all land tilhopa samlat, lijka som man församlar ägg som offuergiffuin äro, ther ingen ena fieder rörer, eller vpläter sitt nääff, eller korrar. Jes. 10: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: öppnade näbben till något ljud). (Hönorna) grälade och kurrade mest allesamman. Fitinghoff Tafl. 64 (1886); jfr g. Ett par nattfåglar kurrade ett tag i almen. Lundgren GHusen 82 (1922). — särsk. om duva: kuttra; äv. bildl. om person. Lenngren (SVS) 2: 386 (c. 1800). På .. (husets) tak sutto kurrande dufvor. Lönnberg BlSkär. 115 (1876). ”Men du sade ju att du var född af en människa,” kurrade flickan och smög sig närmare intill hans skuldra. Cavallin Kipling Kung 168 (1897). Wieselgren Paris Banz. 97 (1926).
b) om katt: spinna; äv. bildl. om person: visa sin belåtenhet på ett sätt som erinrar om kattens beteende, då han spinner. Sahlstedt (1773). Kurrande av förtjusning över alla de dumheter dottern kläckte ur sig. Lindqvist Herr. 70 (1917). Allt var vid det gamla. Då kurrade hon belåtet. Bergman LBrenn. 291 (1928; om person).
c) i fråga om ekorrens läte. Zilliacus Aho Panu 180 (1898). Sjöstedt Västafr. 198 (1904).
d) i fråga om bullrande i magen; äv. opers. JBureus (c. 1600) hos Lindroth Bureus 30. Och fastän de .. ofta nog hört magen kurra av tomhet. Schildt Hemk. 195 (1919). Nerman Service Bluffm. 145 (1925). — särsk. i numera obr. anv. Qwedin (dvs. missunnad) maath korrar intet i bwken. Grubb 675 (1665). (Sv.) Vädren kurra i mig, (lat.) Flatibus mihi intestina crepant. Sahlstedt (1773).
e) i fråga om vissa strupljud: gurgla, klucka; äv.: rossla; äv. opers. Korra i Halsen när man talar, skorra. Verelius 145 (1681). När munnen öpen står, när halsen korra höres; / .. Då vist bedröfligt är, at skåda slikt elände. Kolmodin QvSp. 2: 473 (1750). Sjödin StHjärt. 164 (1911).
f) (i Finl., vard.) oeg., om person: jämra sig svagt. FRuneberg (1838) hos Strömborg Runebg IV. 1: 286. Vasenius Top. 3: 506 (1918; möjl. efter handl. fr. 1854).
g) (†) oeg., om person: yttra missnöje, knota, knorra. Bælter JesuH 3: 318 (1756).
h) (föga br.) om person: småprata, muttra. När .. (judarna) på nytt stod i hans väntrum och kurrade sinsemellan. Wester Lěskov Äng. 30 (1928).
Spoiler title
Spoiler content