SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KURRA kur3a2, v.3, äv. KORRA kor3a2, v.2 -ade.
Ordformer
(korra 17711894. kurra 1916)
Etymologi
[sv. dial. korra, kurra; möjl. besläktat med KURRA, v.2; jfr BHesselman i SoS 1904, s. 100 ff.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) refl. l. i pass. med intr. bet.: kröka sig l. lägga sig i spiral; äv.: bliva krusig, krusas; äv. i p. pf.: hopskrumpnad. Wallenberg (SVS) 1: 202 (1771). Om den grisen bräns och korrar sig i skinnet, / Så blir ditt eget skinn det första jag skall flå. Leopold 6: 380 (c. 1800). (Ox-)blåsans hals blef något korrad. VetAH 1800, s. 185.
Särsk. förb.: KURRA IHOP SIG10 04 0. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) rulla ihop sig. BotN 1894, s. 260. När .. (julljuset) ”hyvlade”, d. v. s. när talgen rann och kurrade ihop sig som ett hyvelspån. FolklEtnSt. 1: 159 (1916).
Spoiler title
Spoiler content