publicerad: 1938
KUTA kɯ3ta2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. kuta, löpa häftigt, springa fort o. hoppande, nor. kuta, springa av alla krafter; avledn. av KUT, sbst.1; bet. utgår från den under löpning o. hopp krökta kroppsställningen; en annan bet.-utveckling föreligger i nor. dial. kuta, skjuta fram, komma upp (t. ex. om fisk som visar sig i vattenbrynet). Således eg. samma bildning som KUTA, v.1]
(i vissa trakter) springa (hastigt o. hoppande); vanl. i förb. med adverb (se särsk. förb.). Swedberg Ordab. (1722). Schück (1854; fr. Södermanl.). Sundén (1886). — särsk. i uttr. kuta sin väg o. d., springande begiva sig i väg. Risberg Gnejs 78 (1927).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content