publicerad: 1938
KUT kɯ4t, sbst.3, m. l. r.; best. -en; pl. -ar ((†) -er UrkFinlÖ I. 3: 129 (1590: Siälakuther), KlädkamRSthm 1601 A, s. 18 a (: Siele kuther)). Anm. I enstaka ordböcker upptages en ur pl.-formen bildad sg. kute, t. ex. Leijonflycht (1827), Dalin (1852).
Ordformer
(kut 1558 osv. kutt- 1550 (: kutteskin) —1582 (: Kuttskin))
Etymologi
[sv. dial. kut, dels: sälunge, dels (på Gotland): säl; benämningen avser sannol. eg. djurens runda kroppsform (jfr KUT, sbst.1)]
(i sht vid Bottniska viken) sälunge; äv. (på Gotland): (fullvuxen) säl. (Sälfångst bedrevs) med staaff och krokar om winteren under issenn effter siäl och kutar. Smeds Malaxb. 96 (cit. fr. 1558). En säljägare (på Gotland) .. hade .. lyckats skjuta en ovanligt stor ”kut” — ett rigtigt jetteexemplar. DN 1892, nr 8426 A, s. 3. Sälen borde redan ha fått kutar. Engström Bläck 36 (1914). 2SvKulturb. 1—2: 251 (1934). — jfr GRÅ-, SÄL-KUT.
Ssgr (i sht vid Bottniska viken): A: KUT-BUSS, m. (på Gotland) medlem av ett säljägarlag. LfF 1867, s. 22. —
-SKINN. (kut- 1558 osv. kute- 1550) i sht om avdraget skinn. G1R 21: 163 (1550). Engström 12Bok 191 (1919).
-STEN. (på Gotland) (med konst anordnat) klippgrund där sälar bruka gå upp för att vila. LAT 1865, s. 161.
B (†): KUTE-SKINN, se A.
C (†): KUTS-FISKERI, se A.
Avledn.: KUTA, v.3, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content