[trol. av mnt. quabbelich, köttig, fet; jfr t. quabbelig, dallrande, geléartad, pussig, äcklig, vämjelig; jfr KVABBEL,KVABBLA]
(†)
1) som lätt känner äckel l. vämjelse, som lätt vämjes. Sahlstedt(1773). ÖoL(1852). Tholander Ordl.(c. 1875); möjl. till 2.
2) som väcker äckel l. leda, äcklig; vämjelig; kvalmig; äv. bildl.: obehaglig. När han kom in, slog en qvabblig rök emot honom. Almqvist Grimst. 29(1839). Om du viste hvad det låter qvabbligt att höra sådant der (smicker) ifrån en gammal, uppriktig väns läppar. Dens. Törnr. 3: 167(1850).
