SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KVAV kva4v, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(förr äv. q-)
Etymologi
[fsv. qvaver, motsv. nor. kvav; till stammen i KVÄVA]
1) (†) som håller på att kvävas l. lider av andnöd; äv. i överförd anv., om andhämtning: tung. En stund låg själen liksom kroppen, / Helt insöfd, tanklös, qvaf och stum. Bellman SkrNS 1: 235 (1760). Hans andedrägt blir qvaf. Kullberg Dikt. 86 (1850). — jfr BRÖST-KVAV.
2) om luft, väder o. d.: som kännes kvävande l. tryckande l. tung (ofta på grund av hetta l. fukt), vari man icke kan andas fritt o. lätt, som icke är frisk, instängd, kvalmig; äv. i överförd anv., om lokal l. dag l. afton o. d. med sådan luft; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Den kvava luften i auktionslokalen. Här är friskare och mera rum; där inne är så trångt och qvaft. Stridsberg Friman 58 (1798). Stugan blef för qvaf, han fick ej ro derinne. Runeberg 5: 83 (1860). Det är så kvaft i dag, det blir bestämdt åska innan kvällen! Quennerstedt KampTillv. 2 (1898). I kvafva rötmånadskvällen. Siwertz Mälarp. 156 (1911). — jfr SOMMAR-, ÅSK-KVAV. — särsk.
a) (†) i fråga om (av kvav luft, ängslan o. d.) försvårad andhämtning: kvävande, tung. Det kännes qvaft, att andas i ett rum, der många menniskor finnas. Berlin Lrb. 9 (1852). Det blef så qvaft om bröstet, och hon kände / Sitt hjerta slå. CVAStrandberg 3: 492 (1856).
b) (i vitter stil) bildl. Lifvet ibland menniskorna förefaller oss allt för småaktigt och qvaft. De Geer Hjertkl. 15 (1841). En kvav, småsinnad verklighet. SvD(A) 1929, nr 191, s. 9.
3) (i vitter stil) som värkar tyngande l. tryckande på sinnet, som är motbjudande l. vämjelig; särsk. om lukt: kvalmig. Hvar jordisk omsorg, tung och qvaf, / Han (dvs. odlaren) som en klädnad kastat af. Runeberg (SVS) 1: 310 (1836). Där faller något kvaft, nedtryckande och i längden förslöande öfver vårt känslolif (när allt städse gäller livets uppehälle). Rydberg DSkön. 180 (1889). Mörkret kring Hedvigs Gud började bli kvavt. Siwertz Sel. 1: 50 (1920). En kvav lukt av billig parfym och puder. Wieselgren Paris Kim. 74 (1923).
4) (i vitter stil, tillf.) undertryckt, dämpad; äv. övergående i bet.: obestämd; särsk. dels i fråga om hy: askgrå, gråaktig, dels i fråga om hörselintryck: dov. Ett qvaft dån såsom af en aflägsen åska. Wikner Vitt. 57 (1869). Hon var .. underligt kvavt blek. Siwertz Sel. 1: 117 (1920). En kvav fruktan arbetade på bottnen av hans själ. Dens. JoDr. 23 (1928).
Ssg (till 2): KVAV-HET, adj. kvav o. het. Meurman 2: 197 (1847). En kvafhet lördagskväll. Nachman Cabot Mann. 59 (1911).
Avledn.: KVAVHET, r. l. f. särsk. till 2: kvalmighet, instängdhet; äv. mer l. mindre bildl. Meurman 2: 197 (1847). KKD 3: VI (1907; bildl.).
Spoiler title
Spoiler content