(numera bl. i vitter stil) motsv. KVIDA, v. 1:kvidande; klagan, veklagan, jämmer (se d. o. 1); jfr KVIDA, sbst. 1. Fosz 202(1621). Hören med klagan och qvidan nu opp! Johansson HomOd. 21: 228(1845). (Han) bar .. utan qvidan sitt fleråriga lidande. KrigVAH 1880,s. 155. I drömmen hörde jag alldeles tydligt en entonig kvidan. Siwertz Abess. 284(1926). — särsk. (†) i uttr. kvidan värd, beklaglig. Thet är qwijdan wärdt, at (osv.). Schroderus Os. 1: 355(1635). Därs. 2: 777.
