SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KVIDA kvi3da2, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(förr äv. q-. -da SvForns. 1: 369, c. 1600 osv. -de 15581621)
Etymologi
[fsv. qviþa, sbst., motsv. d. kvide, isl. kvíða; vbalsbst. till KVIDA, v.]
1) (numera bl. ngn gg i vitter stil) motsv. KVIDA, v. 1: kvidande, kvidan; klagan, veklagan, jämmer (se d. o. 1). The leffde j frögd och vtan qwidhe. Svart Gensv. F 1 a (1558); jfr 2. Visb. 1: 5 (1572). Man seer här idel Grååt och hörer idel Qwida. Brobergen 221 (1708). Hans myckna gråt och qvida öfver sina betyg. Sjöberg (SVS) 2: 234 (1823). Österling Hälsn. 37 (1907). — särsk. (†) i uttr. kvida värd, beklagansvärd, beklaglig. Som quijda werdt är att (osv.). VDAkt. 1676, nr 318.
2) (numera bl. ngn gg i vitter stil) motsv. KVIDA, v. 1: tillstånd l. belägenhet som förorsakar klagan; sorg, elände; vånda; kval; jfr JÄMMER 2. Fruar och jungfrur de ledo en stor qvida. SvForns. 1: 369. Svart Ähr. 73 (1560). Iagh skal edher hielpa aff then qwijdha. Chronander Bel. E 6 b (1649). Han .. / .. hade sorger och qvida. Josephson SvRos. 71 (1888).
3) (†) motsv. KVIDA, v. 3: klagomål. AAngermannus (1596) hos Annerstedt UUH Bih. 1: 38.
Spoiler title
Spoiler content