[fsv. qviþa, sbst., motsv. d. kvide, isl. kvíða; vbalsbst. till KVIDA, v.]
1) (numera bl. ngn gg i vitter stil) motsv. KVIDA, v. 1:kvidande, kvidan; klagan, veklagan, jämmer (se d. o. 1). The leffde j frögd och vtan qwidhe. Svart Gensv. F 1 a(1558); jfr 2. Visb. 1: 5(1572). Man seer här idel Grååt och hörer idel Qwida. Brobergen 221(1708). Hans myckna gråt och qvida öfver sina betyg. Sjöberg (SVS) 2: 234(1823). Österling Hälsn. 37(1907). — särsk. (†) i uttr. kvida värd, beklagansvärd, beklaglig. Som quijda werdt är att (osv.). VDAkt. 1676, nr 318.
2) (numera bl. ngn gg i vitter stil) motsv. KVIDA, v. 1:tillstånd l. belägenhet som förorsakar klagan; sorg, elände; vånda; kval; jfr JÄMMER 2. Fruar och jungfrur de ledo en stor qvida. SvForns. 1: 369. Svart Ähr. 73(1560). Iagh skal edher hielpa aff then qwijdha. Chronander Bel. E 6 b(1649). Han .. / .. hade sorger och qvida. Josephson SvRos. 71(1888).
