SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KVITTER kvit4er, n.; best. kvittret; pl. (föga br.) = (Sahlstedt (1773), Strindberg).
Ordformer
(förr äv. q-. qvittur 1685)
Etymologi
[jfr d. kvidder, nor. kvitter]
vbalsbst. till KVITTRA 1: kvittrande; äv. konkretare. LykkoPris A 2 a (1689). (Mongoliska lärkan) låter .. höra et eget och imellanåt liksom afbrutet qvitter. VetAH 1778, s. 202. En rödhake slog några enkla qvitter i äppelträdet. Strindberg Utop. 209 (1885). Småfåglarna .. glädja oss med sin vackra sång och sitt kvitter. LbFolksk. 192 (1890). — jfr FÅGEL-KVITTER m. fl. — särsk. bildl.
a) (†) rykte, förtal. Spegel GW Fff 1 b (1685).
b) motsv. KVITTRA 1 b α. Bremer GVerld. 2: 331 (1860). Bäst det var, lät själfva drottningen .. höra ett litet misstänkligt kvitter i näsduken. Topelius Sommarsjö 1: 17 (1897). (Lillebror) fyllde rummen med sitt kvitter, när vi kommo hem. Geijerstam Lillebr. 226 (1900). Hallström Händ. 184 (1927).
c) motsv. KVITTRA 1 b γ. Skepparpipornas gälla kvitter sätter fart i folket. Melander Långtur 21 (1896).
Ssgr: KVITTER-KÖR, r. (i vitter stil) kvittrande kör. SD(L) 1905, nr 137, s. 2. Småfåglarnas kvitterkör hade tystnat. Johansson RödaHuv. 1: 24 (1917). —
-SLAG. (†) drill. Jag sjunger, men min sång med mindre ömt behag / Sig fåfängt blanda vill med foglars qvitterslag. Lenngren (SVS) 1: 90 (1777). —
-ÄRLA. (enst., †) kvittrande ärla; bildl., om flicka. Atterbom LÖ 2: 18 (1827).
Spoiler title
Spoiler content