SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1938  
KVÄD, sbst.1, l. KVÄDE, sbst.1, n.
Ordformer
(qvä 1762. qväd c. 1755. qväde 1762)
Etymologi
[sv. dial. kved, kväd, kväe; jfr nor. dial. kvæde; till stammen i KÅDA]
(†) benämning på ett slags kitt som förr bereddes av bränd björknäver. Schultze Ordb. 2454 (c. 1755). Rothof 346 (1762).
Avledn.: KVÄDA, v.1 [sv. dial. kväda, kväa] (†) sammanfoga (sönderslaget lerkärl o. d.) medelst ”kväd”; särsk. i förb. kväda ihop. Kuäda ihop stenkäril. Schultze Ordb. 2454 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content