publicerad: 1938
KVÄDA kvä3da2, v.2; pr. ind. sg. kväder, pass. kvädes l. kväds; ipf. ind. sg. kvad kva4d, äv. kvädde kväd3e2; ipf. ind. pl. kvädde, ngn gg kvådo kvå3dω2; sup. kvädit; p. pf. kväden, ngn gg kvädd (bl. ss. senare led i ssg.). vbalsbst. -ANDE; -ARE (se avledn).
Ordformer
(förr äv. q-. kväd(h)- OPetri MenFall K 7 b (1526) osv. kve(e)d(h)- LPetri Œc. 64 (1559), Verelius 145 (1681). — inf. o. pr. ind. pl. kväda G1R 4: 174 (1527) osv.; kvädja Visb. 2: 281 (c. 1600). pr. ind. sg. kvädar Broman Glys. 3: 178 (c. 1730); kväder OPetri MenFall K 7 b (1526) osv.; kvär (kvä´r) (i vers) Wivallius Dikt. 85 (1632), Fatab. 1911, s. 200 (1880). pr. ind. sg. pass. kvädes Svart G1 32 (1561) osv.; kväds Östergren (1931). ipf. ind. sg. kvad (qadh) SthmTb. 15/5 1553 osv.; kvädde Warnmark Epigr. D 3 b (1688) osv. ipf. ind. pl. kvadde Botin SvSpr. 131 (1777); kvade Hund E14 198 (1605); kvado Nilsson FolklFest. 264 (1915); kvode Tegel G1 1: 21 (1622); kvodo Tiällmann Gr. 214 (1696); kvåde Svart Gensw. G 6 b (1558), Fosz 40 (1621); kvådo Petreius Beskr. 2: 141 (1614), Lundell (1893; angivet ss. sälls.); kvädde Weste (1807) osv.; kvädo Lönnberg Kåre 184 (1887). sup. kvudit TRudeen Vitt. 228 (1691; rimmande med liudit); kvädit (-et) VDAkt. 1652 osv.; kvädt (-tt) Giese Sprachm. 1—3: 283 (1730), LoW (1889). p. pf. kväden (-in) SvOrds. A 6 a (1604) osv.; kvädd (se under HALV-KVÄDEN))
Etymologi
[fsv. kväþa, säga, ljuda, föredraga högtidligt, sjunga; motsv. d. kvæde, isl. kveða, got. qiþan, säga, tala, fsax. quethan, queðan, fht. quedan, feng. cweðan (eng. quoth, ipf.: sade), av en germ. rot kweþ, kwed. Bet. 6 beror möjl. på påvärkan från KVIDA, v. — Jfr KVAD, KVÄD, sbst.2, KVÄDE, sbst.2, KVÄDENSORD, OKVÄDA, OKVÄDINSORD]
1) yttra, säga, tala; numera bl. i sådana fall då ordet kan uppfattas ss. en oeg. anv. av 2; äv. bildl. Han äther dhet han haar, och qwäder dhet han weet. Grubb 204 (1665). ”Hvilket skönt och vackert väder! / Sådant vi ej haft i år:” / Straxt en tant emot mig qväder. Öman LyrBl. 1: 141 (1857).
2) (numera i sht i vitter stil) sjunga; äv. (i sht med avs. på poesi o. d.): framsäga l. föredraga (ngt) på ett högtidligt sätt. OPetri MenFall K 7 b (1526). Then (som) för itt bedröffuat hierta wijsor quädher. Ordspr. 25: 20 (Bib. 1541; Bib. 1917: sjunga visor). Några Bergzmen båre ett stycke win in vppå Rådstuffuune, höllo vppå att dricka och quäda. Svart G1 29 (1561). De .. qvådo vid skummande hornet om de utförda bedrifter. Strinnholm Hist. 2: 410 (1836). Hon (hade) med ett fullt konjaksglas i vardera handen stått i sin dörr och kvädit ”ja må hon leva i hundrade år”. Sandel Dropp. 178 (1924). — jfr LJUV-KVÄDANDE. — särsk.
a) övergående i bet.: uttrycka (ngt) gm sång l. dikt. Se'n mig ock nådiga an, fast jag, som i Åldrene späder, / E'r och min Herres Låf ej rätt tillbörliga qväder. Frese VerldslD N 1 b (1726). Namnlös kärlek, blott till hälften kväden. Österling Idyll. 93 (1917).
b) (numera bl. tillf.) med reflexivt obj. o. predikativ bestämning. Men tvi om jag qväder mig änn så trött. Wadman Saml. 1: 149 (1830). — (†) (De) Som blott för vinning skull på vädiebahnen träda, / På ditt (dvs. konungens) berömde Namn sig uthur andan qväda. Düben Boileau Sat. 2 (1722).
c) bildl. o. oeg. (jfr d, e); ofta i uttr. kväda en visa o. d.; ofta i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. (De) quädha .. wijsor om migh. Klag. 3: 63 (Bib. 1541; öv. 1784: jag är en visa för them). The quåde medh Swenske en ynkelig Tone, / Theris lijff och blodh wille the intet skone. Svart Gensw. G 6 b (1558). Stackot wijsa är snart quädin. SvOrds. C 2 b (1604). Then som gärna qwäda wil, / Fälle finner han wijsa där til. Brasck Apg. B 4 a (1648). Iag mente som dhe pläga säija, att en wacker wijsa war icke för offta qwäden. VDAkt. 1696, nr 587. Visan är gammal. Den är ofta kväden. Lagerlöf Länk. 199 (1894). Om det kan nog unga baron Starsky kväda en stump. Walberg Franzos JudBarnow 46 (1928). — jfr HALV-KVÄDEN. — särsk.
α) (†) i uttr. angivande att en person är av samma åsikt l. har samma uppfattning som ngn l. står på ngns sida l. håller med ngn. (Drottningen) qwad medh Apinnan samma wijsa. Fosz 411 (1621). Dhens Brödh man äther, dhens Wijsa man qwäder. Grubb 100 (1665). Bästa Musik är när munn och hjerta qväda ett. Rhodin Ordspr. 9 (1807).
β) (†) i uttr. angivande att ngn ändrar l. blir tvingad att ändra mening l. uppträdande o. d. Jagh wil lära idher qwädha ena andra wiso. PErici Musæus 5: 179 a (1582). Jag förmodar H Camereraren skall utan uppehåll få qväda af en annan thon (när motparten vidtagit vissa laga åtgärder). ÅgerupArk. Brev 24/3 1745.
d) bildl., i fråga om fågels sång l. läte. WijsaFoglArt. 57 (1623). I en björk sitter göktytan och kväder sin trollsång. Forsslund Djur 108 (1900). — (†) I bläst och stor[m] väder qväder .. (göken) intet. Broman Glys. 3: 402 (c. 1740).
e) bildl., i fråga om ljud som åtföljer naturföreteelser o. d. Der, hvar svärdsljud vildast qväda. Atterbom Lyr. 2: 279 (1809). Skönt är det när stormen kväder. Bergman TrAllt 34 (1931).
3) (i sht i vitter stil) författa (ett skaldestycke l. en sång), dikta (se DIKTA, v.1 3 a, b), ”sjunga”; äv. utan obj. Såsom .. Virgilius ther om qwädar. Broman Glys. 3: 178 (c. 1730). Stiernman PVetA 1758, s. 72. (Det svenska) folket hörde hvad skalden (dvs. Tegnér i ”Svea”) qvad. Snoilsky 3: 58 (1883). Det kvads och diktades, vitsades och föddes repliker. Vinberg UngBarb. 67 (1926). (Propertius) kväder än om stolta, än om rörande minnen från Roms forntid och nutid. Grimberg VärldH 4: 336 (1930). jfr: J dryckenskap qwädher man om migh. Psalt. 69: 13 (Bib. 1541; öv. 1781: jag är theras visa, som sig druckna dricka).
4) (†) förhärliga l. lovprisa med sånger l. dikter, lovsjunga, besjunga, sjunga om (ngn l. ngt); jfr BEKVÄDA. När Svenskas redlighet af Franska tungor qvädas. Frese VerldslD 60 (1717, 1726). Jag qväder dig du ljufva Vår! Lenngren (SVS) 2: 172 (1796). Melin Dikt. 1: 4 (1888).
5) (i vitter stil) i oeg. anv. av 1, 2, 3, övergående i bet.: förutsäga ngt kommande, spå, framsäga l. sjunga en spådom. En Spåqvinna .., som .. / Qväder om Ödets beslut. Adlerbeth Æn. 69 (1811). Vid din vagga qvådo / völvor om ljus och framgång. Lönnberg Ragnf. 124 (1873). Andersson GrDram. 159 (1890, 1910).
6) (†) jämra sig, klaga, kvida. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 393 (i handl. fr. 1621). Arnman menade väl, ehuru han gerna kunnat spara sina styfrar, ty det var icke så illa med henne, som gumman qvad. Carlén Rosen 333 (1842).
Särsk. förb. (i vitter stil, numera bl. tillf.): KVÄDA FRAM10 4.
2) till 2: mana fram (ngt) gm sång. Wäinämöinen / .. Qvad ännu för sista gången, / Fram han qvad ett skepp af koppar. Collan Kalev. 2: 367 (1868). —
KVÄDA OM10 4. till 2: sjunga l. framsäga l. föredraga (ngt) på nytt. Atterbom VittH 230 (1845). Oscar II 3: 74 (1872, 1888). —
KVÄDA UPP10 4, äv. OPP4. till 2: mana upp (ngn l. ngt) gm sång. Äfven mot de döde kunde galdrarne vändas. Med dem kunde dessa kvädas upp ur sina grafvar. Bååth NordmMyst. 114 (1898).
Avledn.: KVÄDARE, m.||(ig.). (†)
2) till 2: diktare, skald. Atterbom Siare 3: 348 (1844). Dens. PoesH 1: 62 (1848). Anm. I följande språkprov, där kvädare förekommer ss. binamn på person, är den eg. bet. oviss. Erich Quederes Gård. SthmTb. 22/3 1574. En skoomakare benemd Jöns kuedare. UppsDP 26/11 1595.
Spoiler title
Spoiler content