KYNG ɟyŋ4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. KYNGA, r. l. f.
Ordformer
(kyng 1671 osv. kynga 1712)
Etymologi
[sv. dial. kyng; jfr dan. o. nor. kyng, ävensom isl. kengr, böjning, krok; till en germ. rot keng, vrida, böja (i KÅNGA), parallell med kenk (se KINK, sbst.1—2, KÅNKA)]
1) (bygdemålsfärgat i vissa trakter) (arbets)-pass; ”ryck”. När man .. hållit länge i att tröska, innan man hvilat, säger man: ”Det var en lång kyng”. Cederschiöld HbBarnm. 90(1843). Så kördes en kyng och vilades ett bete. Suneson GGrund 153(1926).
2) (†) gång, omgång, tag. Eij heller lade dhe sigh för ähn hönssen hade galit 3 kyngar. VDP 1671, s. 357. När toppen han gol förste kyngen. MeddNSmålFmF 4: 33(1673).
