KÄL ɟä4l, sbst.6, n. ((†) r. l. m. Hiärne); best. -et (ss. r. l. m. -en); pl. =.
Ordformer
(käl 1907 osv. tiäl 1702)
Etymologi
[sv. dial. (Åland) käl; jfr äv. sv. dial. (Västerb.) käling, iskant vid åstränder vårtiden, litet isflak; etymologiskt identiskt med KÄL, sbst.5]
(i vissa trakter) större isflak, iskäl. Då man måste hoppa ifrån den ena tiälen til den andra. Hiärne 2Anl. 106(1702). I en vak låg ett ensamt käl. Engström Lif 6(1907). — jfr IS-KÄL.
SAOB
