SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
KÄND ɟän4d, p. adj. -are (Kellgren (SVS) 6: 70 (1777: kändaste), TurÅ 1926, s. 186 (: kändast); gradf. med mera, mest dock vanligare); n. känt.
Ordformer
(kän(n)d(h) (ke-, kiä-, kjä-) c. 1540 osv. känder (ke- osv.) 15261780)
Etymologi
[fsv. känder; jfr d. kendt; p. pf. av KÄNNA]
Anm. Vissa här icke upptagna användningar av känd behandlas under KÄNNA 8 b ζ, 17 a.
1) till KÄNNA 3.
a) som man vet (om) l. känner (till); (allmänt) bekant; välbekant; (allmänt) omtalad, namnkunnig. Det är en känd sak, ett (allmänt) känt förhållande att osv. En känd och erkänd sanning. En känd författare, konstnär, teaterman. Den kände nervspecialisten, professor N. N. SthmTb. 13/2 1574. Dher man mäst är kiänder, dher blijr man och mäst ährad. Grubb 668 (1665). Efter år kom vandrarn åter, / helsar hemmets kända stränder. Geijer Skald. 147 (1815, 1835). I den bildade och vetenskapliga världen var Franklin genom sina uppfinningar och lärda arbeten redan ett kändt namn. LfF 1910, s. 140. Att kung Edward var njutningslysten hör till de sanningar, som äro alltför väl kända för att behöva upprepas. Hagberg VärldB 55 (1927). — jfr ALL-, O-, VÄL-, Ö-KÄND. — särsk.
α) i uttr. som känt, som bekant. Engelsmännen äro, som känt, .. ett religiöst folk. GHT 1895, nr 210, s. 2. Norrskensfl. 1927, nr 156, s. 2.
β) i uttr. (vara, bliva) känd för ngn l. (i sht i skriftspr.) ngn känd, (vara, bliva) bekant för ngn. 1Mos. 34: 30 (Bib. 1541). Inom den oss kända kulturhistorien. Almqvist Monogr. 353 (1839, 1845). I vår svenska litteratur hafva vi två skildringar ur vikingalifvet, som äro kända för hvar man, nämligen Tegnérs Frithiof och Geijers Viking. LfF 1910, s. 178.
γ) med bestämning angivande ngt som man (allmänt) vet ngn l. ngt vara l. hava l. utmärkas av o. d.
α') i förb. med prep. för (förr äv. av) o. en inf. l. ett sakbetecknande (vanl. abstrakt) substantiv; stundom äv. i förb. med inf. utan föregående prep. Han var känd för att vara mycket snål. Fordom war .. (adeln) känd aff sin Dygd och Adelighe driffter. Forsius Fosz A 3 b (1621). Den enskilta vänskap jag är känd att hysa för de Riddare, som här i dag skola antagas (till serafimerriddare). Gustaf III 1: 184 (1791). Til Tryckfrihetens vård skola Riksens Ständer vid hvarje Riksdag förordna Sex för kunskaper och lärdom kände män. RO 1810, § 65. Staden hade sedan urminnes tider varit känd för sitt flotta umgängesliv. Hellström Malmros 14 (1931).
β') i förb. med prep. (så)som (förr äv. för) o. ett adj. l. ett personbetecknande substantiv. (Jag skall) för en stoor Monarch blij känder. NHolgeri Troijenb. B 4 a (1632). Känd för vitter, för tjuf. Weste (1807). Kronprinsen .. var i Norrige känd för en elegant skriftställare. HH XXV. 2: 90 (1810). (Sulla hade) gjort sig känd som en Roms Alcibiades. Grimberg VärldH 4: 55 (1930).
b) (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) som känner (till) ngt l. förhållandena (ngnstädes); van l. förtrogen (med ngt); hemmastadd l. bevandrad (ngnstädes); i sht i förb. med prep. med resp. i. UrkFinlÖ I. 2: 195 (1597). Nu hade sig min Son giordt väl i Biblen känder. Kolmodin QvSp. 2: 494 (1750). En Inspektor, som är så väl känd i Bränneri-bränning som Landtarbete. VexiöBl. 1824, nr 28, s. 4. Hos oss, likasom hos andra med runorna kända nationer, ägde desamma särskiljda namn. Holmberg Nordb. 332 (1854). Han tog Bastugatan, som var genast. Den gatan var han känd på, fast han sällan gick den numera. Väring Vint. 282 (1927).
2) (†; se dock b) till KÄNNA 5: som man står på (mer l. mindre) förtrolig fot med, som man är bekant med; i pl. äv.: som känna varandra. Mine kende wener äro migh fremmande wordne. Job 19: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: mina bekanta äro idel främlingar mot mig). Han kundhe och wähl see, och sköna at hofslagaren och karlen woro kendhe. GullbgDomb. 5/6 1656. I fiol gick iag genom marknaden i Stockholm: thär inropade mig en känd wen uti en bod. Verelius Herv. Dedik. 5 (1672). Äro .. (ryska bönder) väl kända, så pussa de hvarandra 2:ne gånger (när de råkas). AvHauswolff (1808) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 150. — särsk.
a) i uttr. (vara) känd med ngn. Then samme läryungen war kender medh öffuersta presten. Joh. 18: 15 (NT 1526; Bib. 1917: bekant med). Han är kändh och confident medh monge. RP 10: 157 (1643). Thorilds vän, Heurlin, var känd med Ugglas. BL 19: 28 (1852).
b) övergående i substantivisk anv.: person som man känner l. är bekant med; numera knappast br. utom (i sht i högre stil) i sammanställning med okänd. Then sitt barn j tuct håller, han skal få glädhi aff thy, och betorff icke skemmas widh thet när sina kenda. Syr. 30: 2 (öv. 1536). Alla Menniskior, både Wänner och Owänner, Kände och Okände, Fattiga och Rijka (äro vår nästa). Swebilius Cat. 2: 14 (1689); jfr Kat. 1878, nr 41. Sturzen-Becker 4: 16 (1862).
Spoiler title
Spoiler content