LACKA lak3a2, v.4 -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) rinna (droppvis), drypa (se d. o. 1); utom i vittert spr. numera nästan bl. (ngt vard.) om svett; äv. opers., förr äv.: rägna starkt, ”ösa ned”. Serenius (1741). Dät lakkar om öronen .. (dvs.) dät rägnar öfverflödigt. Schultze Ordb. 2614 (c. 1755). Gubbarna gjorde på ölet försök, / Och drucko så svetten han lacka. Bellman (BellmS) 1: 46 (c. 1768, 1790). När, kring hvassa näbbars horn, / Fjädren ryka, bloden lackar: / Hvem har rätt? Leopold 2: 234 (1795, 1815). Siwertz Låg. 161 (1932). — jfr EFTERLACKA.
2) med subjektsväxling; om person (l. djur) l. kroppsdel: drypa (av svett); jfr DRYPA 2. En ung, rask gesäll, med ett vackert, ehuru alltid af arbetssvett lackande, ansigte. Blanche Tafl. 355 (1845). Kusken .. slog så han sjelf lackade af svett. Dens. Bild. 1: 3 (1863). Otter Officer 75 (1930).
Särsk. förb.: LACKA NED10 4 l. NER4. (ngt vard.) till 1. Esopus gick at Suetten lackadhe nedh på honom. Balck Es. 20 (1603).
