publicerad: 1939
LAGA la3ga2, oböjl. adj.; adv. (†) =.
Ordformer
(laga 1521 osv. lagia 1589—1590. lagu 1556)
Etymologi
I. i sht jur. som är i enlighet med gällande lag; föreskriven l. tillåten l. godtagen i gällande lag; lagenlig, laglig; äv.: som äger laglig kraft (numera bl. i attributiv ställning); jfr LAGLIG I 1. I laga ordning, form. Laga bevis. Laga fardag. Laga fång, se FÅNG 9 b. Laga försvar, se FÖRSVAR 3 b. Laga kraft, se KRAFT 6. Laga stadga, se STADGA, sbst. Laga stånd, lagenligt stående till inlösen; om det förhållande att en försåld fastighet i enlighet med äldre sv. rätt efter hem- o. uppbud skulle under viss tid stå till inlösen för samma köpeskilling av bördsberättigade släktingar l. andra lösenberättigade. Laga skatt och vtskylder. Svart G1 146 (1561). Holle gård[e]n m[edh] laga bygningh. UpplDomb. 2: 21 (1578). (Ståthållaren skall) holle hand öffuer, att almoghen sijn godz och wahrur föhra till Laga hampner och Städher. LReg. 96 (1616). Laga ränta. Weste (1807). Han .. betviflade att hans inval skett under laga former. Paulson Minnestal 95 (1899). Propositionen om laga förbud mot vissa sammanslutningar. SvD(A) 1934, nr 118, s. 4. — särsk.
a) om person l. myndighet, domstol o. d.: som har laglig befogenhet. Laga ombud. Schrevelius CivPr. 67 (1853). Han vill utlemna kättarne, men endast till verldslig och laga myndighet. Rydberg Ath. 212 (1876). Den domstol, varest mål i olika fall skall anhängigt göras, benämnes laga domstol eller forum. Hernberg Rättsh. 489 (1922).
b) om (rättslig) handling, åtgärd l. förrättning: utförd i enlighet med gällande lag; rättslig; jfr LAGLIG I 1 b. Laga kallelse, stämning, rannsakning, syn, skifte, dom. Laga åtal. Effther laga Dommom. G1R 1: 30 (1521). Om laga giftermål. GB 1 (Lag 1734; rubrik). Egendomen .. (har) ej undergått laga skifte. PT 1911, nr 207, s. 3. Laga syn. Reuterskiöld Grundlag. 775 (1926). Krav på laga åtgärder. SvD(A) 1934, nr 24, s. 3. jfr (†): Med lått och lagha kaffla. VgFmT II. 1: 36 (1554); jfr KAVLE 1 h. — särsk.
α) [fsv. lagha tilmäle] (†) i uttr. laga tillmäle, laga åtal; äv.: förrättning som hör till en rättssaks fullföljande. Teitt Klag. 21 (1556). Stiernhielm WgL 109 (1663).
β) (†) i predikativ ställning. Ryttaren och Elin inkallades och till spordes om Trolofningen är Laga? VDP 20/3 1701.
c) om ting(ssammankomst): ordinarie, lagtima. NorrlS 1—6: 356 (1539). Är .. saken så vidlyftig, at then ej kan å Laga Ting slitas, .. utsättje tå Härads Höfding Urtima Ting. StadgStorskDeln. 1762, s. 2 b. Laga höstting. Björkman (1889).
d) (numera bl. ngn gg i ålderdomlig stil) i uttr. komma till (sin) laga ålder, förr äv. (sina) laga år o. d., till myndig ålder; jfr LAGLIG I 1 d. OPetri Kr. 93 (c. 1540). När hans furstlige N(åde) varder til sine laghe år kommendis. RA I. 2: 20 (1561). (Han förordnades att) wara hans barns förmindare och måltzman, til thes the kommo til theras laga och mogna ålder. Petreius Beskr. 2: 35 (1614). Kyrkol. 3: 5 (1686). Sundén (1886).
e) om skäl, (för)hinder, förfall o. d.; eg.: giltig enligt gällande lag; ofta allmännare: som bör l. kan godkännas, fullgod, (full)giltig. Hafva lagha förfall. Gustaf II Adolf 11 (c. 1620). Det kunde med laga skäl fulltygas, at (osv.). Roman Holbg 119 (1746). Et Laga hinder til Giftermål. Lallerstedt Dygdel. 100 (1746). SFS 1920, s. 203.
f) om tid; eg.: föreskriven l. fastställd i lag; ofta allmännare: rätt; särsk. i uttr. (göra ngt, komma o. d.) i laga tid, förr äv. över laga tider. Sammeledis bleff Claffuus Homan thil thalath, för han hade legiath öff[uer] lagia thidher och handlatt emott lagienn. SkrGbgJub. 6: 150 (1589). Vi skulle hinna till Rom i laga tid innan Påskhögtidligheternas begynnelse. Atterbom Minn. 392 (1818). Stundom är denna tid (som ett mål kan uppskjutas) i Lagen uttryckeligen bestämd, i hvilket fall den kallas laga tid. Schrevelius CivPr. 92 (1853). Mattson har inte betalt i laga tid och nu packar han sig i väg! Siwertz Sel. 2: 119 (1920).
g) (†) ss. adv.: lagligt, lagligen, lagenligt. Ha[n] war lagha stæmd[er]. OPetri Tb. 10 (1524; uppl. 1929). Laga fångna rättigheter. Palmblad Norige 358 (1846).
II. (†) i allmännare o. oeg. anv.: lagom lång l. stor osv.; vanlig; normal; jfr LAGLIG II, LAGOM I. En klockotime är lagha tijdh til predican. LPetri KO 8 a (1561, 1571). Sin laga törstedrick en oxe endast dricker. Kolmodin QvSp. 1: 53 (1732).
Ssgr (till I; jfr LAG, sbst.1 ssgr B): LAGA-DAGSVÄRKE. (†) lagligen föreskrivet dagsvärke. JBureus (1627) i 3SAH 23: 162. —
-LÅN. (enst., †) om litterärt lån som må anses tillåtligt l. oklanderligt. Broms Vitt. 371 (1715). —
-SKIFTA. (†) förrätta laga skifte av (jordegendom). (Allmänningen) laga-skiftades år 1830. Johansson Noraskog 1: 237 (1875).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content