publicerad: 1935
KAVLE ka3vle2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; l. KAVEL ka3vel2, r. l. m.; best. -n ((†) kavelen Ling As. 87 (1833). Anm. Sg. best. kavlen kan, i sht i språkprov från ä. tid, äv. hänföras till formen kavel); pl. kavlar; förr äv. KAVLA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(kavle (kaf(f)l-) 1563 osv. kavla (kaf(f)l-), obl. kasus 1548—1873. kavla (kaf(f)l-), nom. c. 1635—1773 (: Kaflan, sg. best.). kavel (kafwe(l)l) 1746 osv. kaff (i ssg) 1563 (: Kaff sijck). kapla, obl. kasus HH 2: 22 (1548))
Etymologi
[fsv. kafli, sv. dial. kavel, kavle; jfr d. kavl, kavle, nor. kavle, isl. kafl, flöte, resp. -kafli i ssgn meðalkafli, handtaget mellan svärdsknapp o. parerstång, ävensom mnt. kavele o. t. dial. kabel, trästycke att kasta lott med; trol. till KABB, sbst.1 Beträffande formväxlingen jfr HÄVEL: HÄVLA, NAVEL: NAVLE, VAGEL: sv. dial. vagle m. fl.]
1) kortare, mer l. mindre cylindrisk(t) (i vissa fall dock äv. skivformig(t)) trästycke l. -stång; numera nästan bl. om dylik(t) använd(t) ss. redskap l. i ngt bestämt syfte; stundom om dylikt trästycke rörligt omkring en axel: cylindrisk vals (se d); stundom om liknande föremål av annat material än trä (t. ex. ben). BtÅboH I. 1: 116 (c. 1630). Knutar slogos på .. (barnens) hår, hvarigenom träddes kaflar, med hvilka de höllos i luften, då hufvuden afhöggos. Dalin Hist. 2: 919 (1750). At på sina ställen draga båtarne (med tilhjelp af en rad parallelt lagde kaflar, på hvilka de framrullades) förbi vissa forssar. Porthan 5: 384 (1797). Gamla gummor .. spunno utan spinnrock, bara med hjälp av en kavle. Lagerlöf Holg. 1: 158 (1906). Vid en i midten af denna bur (eller tratt) (för fångande av orrar) uppstickande stake var .. fäst en horisontalt hängande kafle med påhängda hafrerisslor. Keyland NordMJakt. 3 (1911). Fatab. 1924, s. 144. — jfr GAMS-, PLÅSTER-, SKEPPS-, STEN-, STRYK-, ULL-KAVLE m. fl. — särsk.
a) (i sht förr) i uttr. dra kavle, benämning på en folklek, där två personer sittande på golvet med fötterna mot varandra hålla i en stark käpp o. försöka draga upp varandra. Ihre Superstit. 33 (1750). 1Saml. 7: 49 (1775). FoF 1915, s. 192.
b) var särskild av de spiror, stockar o. d. av rundvirke som användas för att göra sank mark o. d. bärkraftig l. trafikabel; jfr KAVEL-BRO 1. Grunden .. (lades) med underliggande kaflar, för sumpiga orten skull. Broman Glys. 1: 93 (1726). Kaflar i myror .. kvar, efter gamla landsvägen. NorrlS 1: 110 (1802). Fornv. 1925, s. 112.
c) (numera föga br.; se dock slutet) om rund stång varomkring ngt lindas. Några småle gyllene brem. som laugde äre påå en kaffla. HH 2: 22 (1548). (Konceptkartorna) böra rullas å kafle. SPF 1815, s. 110. Därs. 1847, s. 23. — jfr KART-KAVLE. — särsk. (i folkligt spr.): (urspr. till ”kaveldon” hörande) valsformigt trä omkring vilket man lindar kläder som skola manglas; mangelstock; jfr KAVLE-STOCK. Kafwellbrädhe medh Kafle. BoupptSthm 6/11 1658. Ett stycke mangel med 4 kafler. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 75 (cit. fr. 1681). Nordström Luleåkult. 105 (1925). jfr KLÄD-, MANGEL-KAVLE.
d) om med handtag i båda ändarna försedd avlång, cylindrisk rulle l. kring en axel rörlig vals avsedd att användas för att utplatta ngt (i sht deg). Salé 107 (1664). ArbB 27 (1887). RedNordM 1926, s. 21. — jfr BAKELSE-, BRÖD-, DEG-, KRUS-, RULL-, SLÄT-KAVLE m. fl.
e) (†) på plog: stag som sammanbinder de bägge uppståndarna. VetAH 1759, s. 215 (fr. Dalarna). Gadd Landtsk. 1: 368 (1773).
f) (numera i sht fackspr.) om litet föremål (vanl. av trä) över vilket ett knytarbete (t. ex. nät) knytes. Schultze Fisk. 130 (1778). Knorring Skizz. II. 1: 28 (1845). Fältskärn hade .. kastat de första maskorna af ett nytt nät kring den nötta kafveln. Topelius Fält. 5: 6 (1867). Till knytning fordras nål och kafle ..; kaflen .. ser ut som en lineal i miniatyr (den kan ock vara rund som en blyertspenna). Langlet Husm. 894 (1884). Trådarne (lades) om en stållineal, hvilken tjenstgjorde som en kafvel. MeddSlöjdF 1896, s. 153. SkrGbgJub. 19: 248 (1923). — jfr BEN-, BIND-KAVLE.
h) [jfr motsv. anv. i fsv. o. mnt.] (†) om trästycke som användes ss. lott vid lottdragning; särsk. i uttr. laga kavle, övergående i bet.: lagenligt utförd lottdragning med ”kavle”. Den som Sätegården tilfaller medh sämia eller laga kaffla. RARP 3: 269 (1642). (Arvingarna delade arvet i lika lotter) Och seden med Lott och laga kafle lottede sijn emellan. Därs. 276. Möller (1790). — jfr LOTT-KAVLE.
i) (i fråga om ä. förh.) om trästav l. klubb- l. skivformigt trästycke som, vanl. försedd (försett) med inskurna märken, skrivtecken o. d., användes för att sända bud om ngn allmän angelägenhet l. varpå ngt som skulle ihågkommas inristades; budkavle. Der i (dvs. i en bok) stodh huru man Runor skulle skrifua på en kafla eller käp (i magiskt syfte). Bureus Suml. 85 (1610). Giordes och een ordningh emällan hästa krögarne, att en kafla skall brännass och gå dhem emällan, och hvar dhera skall siussa sin gångh. VRP 1671, s. 420. Ännu på den tiden (dvs. 1840-talet) fick man någon gång se viktigare order fastbundna vid en liten brädlapp, ”kafvel”. Landsm. VIII. 2: 74 (1891; fr. Skåne). Nu, konung, löper kaflen / kring Dala land med hast. Karlfeldt FridLustg. 117 (1901). SvKulturb. 1—2: 157 (1929). — jfr BUD-, MÄRKE-, ROT-, RUN-, SJUK-, SKATTE-, SKJUTS-, SNÖPLOGS-, TINGS-, TROLL-, VÄG-KAVLE m. fl.
j) oeg., om olika slags föremål som till formen likna en kavle. Oec. 154 (1730; om bakvärk). Då man huggit (björk-)löf och torkat kärfvarna, kan man få deraf en myckenhet (björkfrö), der de hänga i kaflar eller cylindrar, som lätt afdragas och smolas. VetAH 1748, s. 265. TT 1873, s. 204 (om pressad torvmassa). — särsk.
α) (†) om ihålig metallcylinder. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 19. En Messings Cylinder eller kafle. VetAH 1740, s. 229 (möjl. ssg).
β) (†) i pl., om musseldjurens gälar. På bägge sidor äro de 4 .. tunna och slemmiga så kallade kaflar. VetAH 1759, s. 142.
k) herald. i överförd anv., på vapensköld: smal balk (se d. o. 1 e) l. ginbalk; jfr STRÄNG, sbst. Uggla Herald. 55 (1746). Fleetwood Herald. 20 (1917). BonnierKL 5: 660 (1924). — jfr TRILLINGS-, TVILLINGS-KAVLE.
2) om (urspr. o. äv. senare ofta av trä gjort) skaft l. handtag på vapen. — jfr FÄSTE-, HAND-, PORSLINS-KAVLE.
b) (i sht i fackspr.) handtag på svärd, värja, sabel, florett o. d. Vid sidan hade han et skarpt svärd, på hvilket kaflen var omlindad med guld. Lagerbring 1Hist. 1: 405 (1769). Hildebrand FörhistF 161 (1874; i fråga om dolk). (Sabel-)fästet, hvarpå märkes kafvel af trä, kappa och bygel. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 425 (1879). Balck Idr. 3: 385 (1888; i fråga om fäktvärja). Hellsten Florettf. 18 (1922).
3) trästycke som lägges i munnen på ngn för att tvinga honom l. henne att tiga l. på djur för att hindra det att äta l. att bitas. Lägga, äv. sätta kavle i munnen på ngn, förr äv. binda ngn kavle i munnen, äv. bildl.: hindra ngn att fritt uttala sig, tysta ngn. Att hennes röst ej skulle ljuda, / Han bant henne kafla i munn. SvForns. 2: 110. Girs E14 112 (c. 1630). Lägga kafla i gapet (på en björn). Tessin Bref 1: 115 (1751). Jag .. vill .. underrätta dig, huru han sjelf (dvs. K. XII) för ett par dagar sedan satte kafle i en lika oförskämd mun som din. Crusenstolpe Tess. 3: 32 (1847; bildl.). I Sorsele binder man en kafvel i (ren-)kalfvens mun, så att han icke kan suga. Düben Lappl. 75 (1873). Östergren (1930). — jfr MUN-KAVLE.
4) äldre längdmått utgörande en tiondedel av en revstång om 6 alnar. Agner Ört. 27 (1725). Falkman Mått 1: 273 (1884).
5) bot. i namn på vissa växter med cylindrisk blomställning; ss. enkelt ord namn på gräs av släktet Alopecurus Lin. Dahlman Humleg. 106 (1748). Fischerström 1: 82 (1779). NormFört. 38 (1894). — jfr DUN-, GUL-, KÄRR-, PRÄST-, REN-, SVART-, ÄNGS-KAVLE.
Ssgr: A: (1 b) KAVEL-BRO. (kavel- 1669 osv. kavle- 1614—1889)
1) (numera i sht mil.) byggnad(svärk) på sank mark, bestående av ett l. tvenne (korsvis lagda) lager av rundvirke l. (kluvna) trädstammar, stundom vilande på en bädd av ris; vanl. om på dylikt sätt lagd väg; jfr BRO 1. Petreius Beskr. 1: 6 (1614). Kafvel-broar af högst 2 stockars bredd, äro här (dvs. i Älvdalen) till ansenlig längd öfver kärr och moras. Hülphers Dal. 222 (1762). Zethelius Fältarb. 92 (1892). SvKulturb. 3—4: 277 (1930). FFS 1930, s. 642.
2) (†) om underbädd av rundvirke o. d. för städstocken i en hammarställning, för mila o. d.; rost(e). Rinman 1: 785 (1788). Svedelius Koln. 35 (1872).
3) (förr) släpbana av rundvirke, stockar o. d. medelst vilken båtar o. skepp kunde transporteras över landsträckor. Carl XII lät .. förfärdiga en kavelbro .., på hvilken 2 galerer och 5 slupar forslades den 2 1/2 mil långa vägen till Idefjorden. Mankell Krigsm. 1: 460 (1865). SvKulturb. 11—12: 168 (1932). —
(1 b) -BRYGGA, r. l. f. (kavel- 1711—1807. kavle- 1708) (†) kavelbro (se d. o. 1). KKD 1: 308 (1708). Möller (1807; med hänv. till kaflebro). —
(5) -DUN. (kavel- 1638 osv. kavle- 1760) [jfr KABB, sbst.1 3, KOLV, sbst.1 o. DUN-STOCKAR ss. namn på växt av samma släkte] växt av släktet Typha Lin.; jfr DUN-STOCKAR. Franckenius Spec. B 1 b (1638). Krok o. Almquist Fl. 1: 171 (1883). Lagerlöf Holg. 1: 30 (1906). —
(1) -FORMIG. (numera bl. tillf.) cylindrisk. Cylindrer (Kafvel-formige Kroppar). Bergklint MSam. 2: 451 (1792). Brunius GotlK 2: 294 (1865). —
(5) -GRÄS. (kavel- 1830 osv. kavle- 1752—1922)
2) (i Dalarna) gräset Phleum alpinum Lin., fjällkampe. AfhNaturv. 1: 152 (1830; fr. Särna socken). —
(5) -HIRS. [namnet syftar på de kolvliknande axvipporna] bot. växt av släktet Setaria PB., i sht arten S. viridis PB., hundhirs; jfr HIRS-KAVLE samt KOLV-HIRS. Hartman ExcFl. 13 (1846). UtsädT 1893, s. 205. —
(4) -LAND. (i fråga om ä. förh. i Dalarna) ytmått vars sida är en ”kavle” o. som utgör hundradedelen av ett ”bandland”. LfF 1842, s. 231. Thulin Mant. 1: 113 (1890; i fråga om förh. 1670). —
(1) -SIK. [jfr sv. dial. kavelsik] (†) sik som vid saltningen rensats på det sättet att innanmätet uttagits gm en skåra i buken (o. som därför har rundad form); motsatt: fläkt sik. HFinlH 1: 316 (c. 1545). BtFinlH 4: 204 (1563). DA 1793, nr 265, s. 2. —
(5) -STARR. (kavel- c. 1795—1865. kavle- 1829) (†) växten Carex ampullacea Good. (Carex inflata Huds.). Fischerström 4: 291 (c. 1795). Gosselman BlekFl. 156 (1865). —
-STOCK.
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande) = KAVLE 1 b. Hazelius Bef. 218 (1836). Neander Nilsson Mos. 44 (1927).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1 c, om rullgardinsstång. Högberg JesuBr. 1: 37 (1915). —
(5) -VETE. landt. borstlöst vete; motsatt: borstvete. Amerikanskt kafvelhvete. LAHT 1885, s. 158. 2NF 11: 1415 (1909). —
(1) -VIRKE, förr äv. -VÄRKE. (kavel- 1694—1824. kavle- 1727) (numera knappast br.) om rundvirke. NorrbHembSkr. 1: 284 (1694). JernkA 1824, s. 174. —
(1) -ÅS. (i folkligt spr. i vissa trakter) bakredskap bestående av en långskaftad ”kavle” av trä på vilken den ogräddade kakan vid bakning av tunnbröd rullas upp o. bäres till ugnen för att där avrullas o. gräddas. Keyland Allmogekost 1: 74 (1919; fr. Dalarna).
B (numera nästan bl. i folkligt spr. samt i Finl.): KAVLE-BRO, -BRYGGA, se A. —
-DUN, -GRÄS, se A. —
-STARR, se A. —
(1) -TRÄ, sbst.2 (†) kavel; särsk. i fråga om leken dra kavle; jfr KAVLE 1 a. Jag såg .. en spira brukas til kafleträ mellan tvänne, som dermed pröfvade armstyrkan. Dalin Arg. 2: 300 (1734, 1754). —
-VIRKE, se A.
Spoiler title
Spoiler content