LALLA lal3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr d. lalle, t. lallen; ljudhärmande. — Jfr LALLA, v.1]
(numera mindre br.) eg.: sjunga under mer l. mindre rytmiskt upprepande av stavelsen ”la” (jfr LA, interj.); vanl. allmännare: sjunga utan ord, gnola, nynna, tralla. En af kiärleken är uptänd till wisor oc älskog / Sitter lallar, oc tralar i wråå. BrölBesw. 225 (c. 1670). (Herdarna) siunga och lalla Morgon och Qwäll. Dahlstierna (SVS) 185 (1707). Svensson Sångmet. 18 (1889). Hon gnolade och lallade melodien till något slags dans. Schildt Hemk. 222 (1919).
SAOB
