SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1939  
LALLA lal3a2, v.1 -ade ((†) pres. ind. sg. -er Ernhoffer Ench. 52 b (1591)). vbalsbst. -ANDE (Lind (1738) osv.), -NING (mindre br., Lind (1738), Östergren (1931)); jfr LALL.
Etymologi
[jfr d. lalle, t. lallen, lat. lallare, gr. λαλεῖν; av ljudhärmande urspr.; jfr LALLA, v.2, LALLE, LILLA, LULLA]
1) om små barn (vid deras tidigaste försök att tala): med tonande stämband frambringa oartikulerade (om stavelsen ”la” mer l. mindre påminnande) ljud, jollra (se d. o. 1); äv. i p. pr. ss. adj., om läte: som liknar lallande. Arvidi 44 (1651; i rimlistan; bet. oviss). Thet är Modren kiärt at Barnet börjar lalla. Spegel GW 54 (1685). Abba Fader! Titt svaga barn uphöjer sin lallande röst. Rönigk Fresenius 242 (1753; i bild). Maja är så liten, att hon bara kan lalla. Östergren (1931). — särsk. (föga br.) övergående i bet.: uttrycka sig i vanliga ord (efter de vuxnas tal), tala; äv. med obj.: (lallande) uttala (ngt). Fischerström 1: 373 (1779). Mot slutet af första året begynner .. (barnet) lalla. Sönnerberg Loder 631 (1799). Hör hur hon redan kan lalla pappa och mamma. Wallmark Vis. 2: 47 (1880).
2) tala barnsligt o. lekfullt (som man brukar tala till små barn), jollra (se d. o. 3); äv. med obj.: jollrande framsäga (ngt). Bütsov WFaxe 61 (1743). Med barnen måste man lalla. Granlund Ordspr. (c. 1880). (Modern) gaf .. (barnet) ömma smeknamn, lallade dess jollrande språk (osv.). PedT 1899, s. 51. Hon brast i skratt och i skrattet lallade hon: Ah helle dudana! Bergman JoH 212 (1926).
3) tala l. pladdra barnsligt l. enfaldigt l. lekfullt l. känslosamt l. ovederhäftigt; jollra (se d. o. 4), pjollra; äv. med obj.: jollrande framsäga (ngt); förr äv. med personobj.: jollra med (ngn). (N. N. har) icke kunnitt hafft fördragh .., att lalla och smekia min hustru. SthmTb. 9/2 1586. Lucidor (SVS) 245 (1672). Bara farbror, moster, pappa, / Lilla du, kusin och måg / Lallades; ty här man tyckte, / Allt var slägt på denna dag. CFDahlgren 2: 37 (1829). Du, Birger, vi fråga inte efter, vi två, hvad de lalla om oss i frustugan. Heidenstam Folkung. 2: 27 (1907).
4) tala oredigt l. otydligt l. osammanhängande; sluddra; äv. i p. pr. ss. adj., om läte: som liknar lallande; äv. med obj.: lallande framsäga (ngt); äv. med tunga ss. subj.; äv. i uttr. lalla på målet, tala sluddrigt. En fuldrucken Boonde som intett weet hwadh han säger eller laller. Ernhoffer Ench. 52 b (1591). AsiatB 2: 42 (1747). Om man berättade att jag lallat på målet. Heidenstam Karol. 1: 61 (1897). (Han) talade med lallande röst. SDS 1899, nr 202, s. 3. Deras (dvs. de festande herrarnas) tunga lallar något, när de skola till att tala om för sina fruar, att (osv.). Ottelin BSorl. 73 (1904). (Han) lallade någonting, som Smith ej uppfattade. Hildén Chesterton FadBrHeml. 146 (1930).
Särsk. förb.: LALLA FRAM10 4. till 1, 4: lallande framsäga (ngt). Spegel GW 104 (1685). Sjung om studentens lyckli' .. lallade .. (den skjutne soldaten) fram. Lieberath Knekt. 156 (1914). jfr FRAMLALLA.
Ssgr (språkv.): LALL-LJUD. särsk. till 1. De första lall-ljuden började, när hon var 8 veckor gammal. SvArkPedag. 1916, s. 160. —
(1) -ORD. ord som uppkommit i små barns lallande språk. SAOB A 1205 (1897). Freudenthal SkiljModersm. 12 (1925). —
(1) -STAVELSE. jfr -ORD. Ordet (fader) är sannol(ikt) bildat till barnspråkets lallstavelse pa. SAOB F 44 (1919).
Spoiler title
Spoiler content