publicerad: 1939
LANDSVÄG lan3ds~vä2g l. lan3s~, l. 4~1 (la`ndsväg Weste; lánndsvä`g Dalin), sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er G1R 13: 87 (1540), AOxenstierna 1: 486 (1633)).
Ordformer
(lands- (-dz-) 1540 osv. landts- 1648. lans- 1543—c. 1670. — Se för övr. VÄG)
(minst 6 m. resp. 10 alnar bred) väg (som av vederbörande myndighet prövats vara) av större betydelse för den allmänna samfärdseln (i sht genomfartstrafiken), allmän väg; särsk. dels (i sht i officiellt spr.) i inskränktare anv., motsatt: allmän väg som huvudsakligen har betydelse för den lokala trafiken (ss. tings-, bygde-, härads-, socken-, by-, kyrko-, kvarn- o. ödebygdsväg) samt enskild väg, dels i allmännare anv., om varje större väg; stundom om (kör)-väg i motsättning till: gångstig, järnväg, vattenled o. d. Allmänna landsvägen. G1R 13: 87 (1540). (Vi föreslå) Att alle påster som vhtgå måtte sökia store Landzwägarne, och icke andra tuär wägar ressa. RARP 2: 162 (1635). (Det) stadgades .. år 1559, att vissa vägar skulle utmärkas, och för allmänna lands- och stråtvägar förklaras. Botin Hem. 2: 141 (1756). När blott behöfves .. at ej hafva stulit på allmän landsväg, för at heta en ärlig Man. Kellgren 3: 202 (1792). Vägskälet, där landsväg och byaväg korsade varandra. Lagerlöf Kejs. 44 (1914). Ibland tycktes skjutskärran lyfta från den gropiga landsvägen och rulla rakt ut i det blå. Siwertz JoDr. 26 (1928). SFS 1934, s. 417. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. På allmän landsväg växer intet gräs. Granlund Ordspr. (c. 1880). Den, som sår ärter vid landsvägen, får ej alla skidorna i ladan. Ström SvenskOrdspr. 245 (1926).
b) (i sht skämts.) i uttr. söder om landsvägen, för att beteckna den synnerligen bördiga del av Skåne (Söderslätt) som ligger söder om landsvägen Malmö—Ystad. Lundgren Männ. 88 (1913). ”Söder om landsvägen”, där veten blir som styvast och betorna som grannast. STSD(A) 1936, nr 71, s. 1.
c) (numera bl. tillf.) i uttr. som beteckna att ngn blir utblottad, utan tak över huvudet, måste livnära sig på tiggeri o. d.; särsk. i sådana uttr. som sätta l. bringa ngn l. komma på landsvägen o. d. Barnhopen har nu (efter moderns död) landsvägen för sig, om ej godt folk förbarmar sig öfver dem! Porthan BrCalonius 590 (1799). Almqvist AmH 1: 40 (1840: sättas på landsvägen). (Dryckenskap) bringar barn och maka på landsvägen. Franzén Pred. 1: 149 (1841). Han har hjelpt mig förr och hjelpt andra med, som kommit på landsvägen för edra reverser. Topelius Vint. I. 2: 335 (1860, 1880).
d) i mer l. mindre bildl. l. oeg. anv. (jfr c); särsk. (i vitter stil) för att beteckna en metod l. ett tillvägagångssätt o. d. ss. det vanligaste o. enklaste sättet att nå ett visst mål l. resultat o. d. (Vinträdet måste) till Jorden igän, alla werldenes lanswäg. BrölBesw. 463 (c. 1670). (Lögnen) är den rätta helvetes-porten och breda landsvägen til fördömelsen. Borg Luther 1: 222 (1753). (Fru N. N:s) konst är den stora, rena deklamationen, som vandrar teknikens breda landsväg. AB(L) 1895, nr 279, s. 5.
Ssgr: LANDSVÄGS-BANK; pl. -ar. jfr BANK, sbst.1 I 2 c, ävensom VÄG-BANK. Lundell (1893). Lagerlöf Holg. 2: 451 (1907). —
-BREVLÅDA~020, äv. ~200. post. uppsatt invid landsvägspostlinje l. landtbrevbäringslinje. Döss o. Lannge (1908). —
-DAMM, n. jfr VÄG-DAMM. Berzelius Res. 254 (1819). Sulfitluten skall befria oss från landsvägsdammet. Upsala(A) 1925, nr 136, s. 5. —
-FÄRJA, r. l. f. färja som ombesörjer förbindelsen över vattendrag mellan olika landsvägar l. landsvägssystem. 2NF 32: 1217 (1921). —
-KROG. (i fråga om ä. förh.) krog invid landsväg. Böttiger 6: 102 (c. 1875). Levander Landsv. 98 (1935). —
-LEDES, adv. (i skriftspr.) på landsväg, gm resa l. transport på landsväg. SD(L) 1895, nr 249, s. 4. Upsala(A) 1927, nr 86 B, s. 6. —
-LÖPNING. särsk. (idrott.): löpning på vägbana; motsatt: löpning i terräng l. på för ändamålet anlagd bana. PT 1895, nr 140 A, s. 3 (om cykellopp). PåSkid. 1928, s. 283 (om skildlöpning). —
-MASKIN. (numera bl. tillf.) maskin (cykel, automobil) för landsvägstrafik. Någon praktisk användning såsom landsvägsmaskin har enhjulingen absolut icke. Balck Idr. 2: 478 (1887). ST 1914, nr 7404 B, s. 4 (om automobil). —
-POST. post. post som transporteras på landsväg; befordran av post på landsväg; avdelning av postvärket som ombesörjer dylik postbefordran. BtRiksdP 1870, I. 1: FörslPoststadg. s. 45 (1869). Fogelqvist ResRot 149 (1926). —
-POSTILJON. post. postiljon som tjänstgör vid landsvägsposten. BtRiksdP 1884, 7Hufvudtit. s. 10. Döss o. Lannge (1908). —
-RIDDARE. [jfr t. landstrassenritter] (i sht i vitter stil, skämts.) landstrykare, vagabond. Carlén Repr. 236 (1839). SvD(A) 1933, nr 105, s. 6. —
-RYTTARE. person som färdas på landsväg till häst l. på cykel.
-STRYKARE. (numera bl. mera tillf.) person som stryker omkring på vägarna; särsk.: landstrykare, luffare. LoF 1873, s. 106. Engström 5Bok 148 (1910). —
-TRAFIK. —
-TRANSPORT. —
-TÅG. (i fackspr., nytt ord) transportenhet bestående av en traktor jämte ett antal släpvagnar. SvD(B) 1918, nr 45 A, s. 4. —
Spoiler title
Spoiler content