SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1899  
BANK baŋ4k, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er. Palmblad Norge 11 (1846), möjl. tryckfel).
Etymologi
[i bet. I o. III lånadt från främmande spr., i bet. II sannol. upptaget ur sv. dial.; se de särsk. momenten samt Bugge i Beitr. zur gesch. d. deutsch. spr. 13: 169, Murray, Tamm]
I. [af nt. o. t. bank, som motsv. en germ. grundform *banki-z (jfr BÄNK), men trol. liksom holl. bank lånat bet. sandrefvel o. d. från eng. bank (meng. banke). hvilket sannol. härstammar från nord. spr. o. liksom d. banke motsvarar en germ. grundform *bankon- (jfr BACKE); jfr det från germ. spr. lånade fr. banc] långsträckt upphöjning med någorlunda vågrät begränsning upptill.
1) [jfr motsv. anv. i d., nt., holl., t., eng. o. fr.] jämförelsevis ansenlig, bred o. jämn, i sht af sand bestående upphöjning af hafs- (sjö- l. flod-)botten; grund, ref, sandbank, sandrefvel; jfr SAND-BÄNK. Strax östan för Sundhet är een Banck aff 14. eller 15. Foot. Månsson Sjöb. 7 (1644). Sand-örar, klippor, svallg og banckar / Jag flög og sväfde mitt ibland. S. Columbus Vitt. 115 (c. 1670). Tå skepet af en heftig storm blef drifvit på bancken. O. Nordborg (1720) hos Swedberg Amer. 28. Vi gingo .. emot floden til första banken, eller Baren, som sandgrundarna kallas af våra Sjömänner. Osbeck Resa 254 (1751, 1757). Den banken, på hvilken man skall ankra (vid Teneriffa), är så brant och liten, att man knapt får tid at loda. Bligh 22 (1795). Öfver skär och bankar / Seglen fly. Wallin Vitt. 2: 123 (1821). Bank, sandbank, sandrefvel äro .. benämningar på uppgrundningar, som förekomma i hafvet och i slamförande floder. C. A. Klintberg i NF 1: 1525 (1876). De bankar (i floden), där badning kunde förekomma. Anholm Gog 405 (1895). jfr HAFS-, KLIPP-, KORALL-, LER-, SAND-BANK m. fl. — med särsk. afs. fäst vid det förh., att fiske af olika slag med fördel idkas på dylika ställen l. att växter l. djur af vissa slag där trifvas. Vppå thesse Banckar (vid Ormus är) med Duckarna (dvs. dykarna) ingen Fahra. Kiöping Resa 68 (1667). Vid lektiden uppstiger torsken i otaliga skaror ur djupet af Atlantiska hafvet till grundare ställen (bankar). Berlin Lärob. 53 (1876, 1880). Medelst utgifvandet af sjökort öfver fiskegrund och bankar har man sökt gagna fiskfångsten. A. V. Ljungman i Ekon. samh. 2: 211 (1895). SDS 1899, nr 360, s. 1. jfr FISK-, HUMMER-, HVALROSS-, MUSSEL-, OSTRON-, PÄRL-, TORSK-, VASS-BANK m. fl.
2) [jfr motsv. anv. i d., t. o. ä. eng.] om upphöjning å land: (konstgjord l. naturlig) vall (af jord, sand o. d.). Med jorden som kastas vr dikerna fylles banken ... Härmed hålles fort tils banken är fyra fot eller huru hög man vil hafva, allenast grunden tages så mycket bredare som högden ämnas större til. Serenius Eng. åkerm. 19 (1727). Menes uppkastade, ungefär hundrade stadier ofvanom Memphis, en bank mot flodens södra arm. Carlstedt Herodot 1: 287 (1832). (I Nederländerna) har hafvet fordom gått öfver landet, men sedan har hafssanden bildat bankar vid kusterna, likasom murar mot vågorna. Topelius Nat. 131 (1856). De fasta bankarna eller vallarna kring de djupa, då och då vattenfyllda ställena. C. Lindstam i Ymer 1899, s. 63. — särsk.
a) mil.
α) [jfr motsv. anv. i t. o. ä. eng.] (mindre br.) i allm.: jordvall. Rådeligast (är), att allenast på långt håll afhålla Fienden med skott öfwer blotta bancken. Grundell Artill. 203 (1705). Glacis, .. en sluttande bank i fortification. Serenius (1734). — särsk. [jfr äfv. d. skyde over bank] (fullt br.) i uttr. skjuta öfver bank, skjuta öfver bröstvärnet (ej gm embrasyrer l. kanonportar). Retrenchement (dvs. -mentet) .. hade .. alla stycken (dvs. kanoner) stälte til at skiuta öfver banq. Allarts rel. 6 Dec. 1701, s. A 3 a. När bröstvärnet har sin fulkomliga högd, men bädningarne äro så uphögde at skåtanglarne icke brukas, kallas det ock skiuta öfver bank. Ehrensvärd Bomb. 3: 36 (1741). Wingård Minnen 3: 25 (1846). De Ron o. Virgin 3: 26 (1890). — oeg. i fråga om fartyg. Om flere kanoner funnos på skeppet, måste de skjutit öfver bank, ty portar funnos ännu icke. Gyllengranat Sjökr. 1: 93 (1840). Engström Skeppsb. 66 (1889).
β) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] å bröstvärns inre sida anbragt afsats hvarifrån man med kanoner l. handgevär kan skjuta öfver vallen: kanonbank; skyttebank; jfr BANKETT sbst.2 1 a, BÄNK samt BARBETT. Rålamb 8: 10 (1690). Banck eller Footpall .. Är en lijten Högd wid Bröstwärnets innersta anläggning, hwar på Soldaterne stå när de Fyr gifwa. Smoll Fort. 2 (1693). G. Uggla i NF (1876).
b) [jfr eng. hedge-bank] idrott. om ett slags hinder vid kapplöpning; jfr BANKETT, sbst.2 1 b. Ny tidn. f. idrott 1899, s. 309.
c) [jfr motsv. anv. i t. o. fr.] väg- o. vattenbyggn. långsträckt utfyllning (af jord l. sten), bankfyllning. Tekn.-ekon. beskr. öfv. statens jernvägsb. 145 (1872). I väg- och vattenbyggnadskonsten förekommer bank l. bankfyllning såsom namn på en utfyllning af jord (sten), som utgör underlaget för en väg eller jernväg, äfven som på de fyllningar eller jordmassor, som vid en kanal begränsa och bilda den egentlige kanalbädden. C. A. Klintberg i NF (1876). — jfr JÄRNVÄGS-, KANAL-, SKVAL-, TRYCK-, VÄG-BANK.
3) [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng.] (föga br.) (hög) strand, strandbrink; jfr BACKE, sbst.3 3. (Tre turkiska skepp hafva) under Flammiske Bancken tagit ett Skepp som kom från Dantzig. OSPT 1687, nr 25, s. 8. Flodens bankar eller bräddar. Sparrman Resa 1: 265 (1783). Gölen .. hade på de flästa ställen höga och tvära bankar. Därs. 683. jfr: En fin lera, som .. med tämligen höga bankar stupar ned mot Pos steniga svämmland. Torpson Eur. 2: 319 (1896). i bild: Ej hans lefnad var en dröm, / Den var vakna tankar: / Och med trygghet flöt dess ström / Mellan egna bankar. B. E. Malmström 6: 272 (1846). — jfr FLOD-, ÄLF-BANK.
4) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] geol. jämförelsevis tjockt lager med horisontal sträckning (af ngn bergart o. d.); flöts, skikt. Möller (1790). Cuvier säger att .. (Ammonshornen) utgöra ett af de mest utbredda fossilerne, som uteslutande ofta bildar hela kedjor af kalkberg och omätliga bankar af byggnadssten. J. G. Agardh i SKN 1843, s. 109. I öfre delen af denna skiffer ligga bankar af en hård grå kalk. Linnarsson Vg. cambr. 52 (1869). Det nedersta lagret (i grufvan) är den rena bergsaltflötsen, som endast genom smala anhydritband om en eller annan linie är afdelad i bankar af 2/3 till 5 tums tjocklek. Uppf. b. 3: 223 (1873). Stenmassor, som utgöras af .. parallela lager, hvarf, skikt eller bankar, .. kallas sedimentära eller lagrade. Nathorst Jord. hist. 4 (1888).
II. [jfr sv. dial. bank (Rietz), d. dial. banke (Feilberg), nor. bakkje, isl. bakki, holl., t. o. eng. bank] mörk (upptill horisontalt begränsad) molnvägg vid horisonten; jfr BÄNK. Ofta händer ock at .. (tvenne) banckar stå och väga emot hvarandra, så at ingendera vil gifva efter, och så länge har man lugnt. P. Kalm i VetAH 6: 112 (1745). Om det är klart uti skyn och små banckar komma up på någon kant .. skier nu at de omsider blifva qvare .., så kommer vinden derifrån. Dens. Därs. Bank kallas äfven en mörk molnmassa, sammanhängande med horisonten. R. Nissen i NF (1876). — i sht sjöt. i uttr. solen går ned i bank. Går solen ned i Banck, blir merendels oväder och västlig vind. F. Sjöbohm Vindar 14 (1793). Då solen icke går klart ned vid horisonten, utan försvinner bakom en .. molnvägg, säges hon ”gå ned i bank”. R. Nissen i NF (1876). — jfr MOLN-, SKY-, SOL-BANK.
III. [af nt. o. t. bank; jfr holl. o. eng. bank, fr. banc] i vissa enstaka förb. o. anv.: bänk l. ngt som därmed kan jämföras.
1) bänk.
a) [liksom d. over en bank efterbildning af nt. dör de bank (mnt. dorch de bank); jfr holl. door de (l. den) bank, t. durch die bank. Uttalet af den sv. frasen med obetonadt en är det ursprungliga o. öfverensstämmer med uttalet i d. dial. Detta en är näml. eg. den nt. best. art. den förkortad till 'en, 'n o. visar sålunda, att bank i nt. äfv. kunnat vara mask. liksom i fht. o. holl. Om återgifvande af t. best. art. med en i sv. efterbildningar se E. H. Tegnér i Arkiv 5: 326. Uttalet med betonadt en kan bero på inflytande från uttr. skära (alla) öfver en kam med liknande bet.] i uttr. öfver en bank 10 4 4 l. 10 0 4, eg.: öfver hela raden l. laget, alla utan åtskillnad, öfver ett, utan åtskillnad; i genomsnitt, öfver hufvud taget. Lind (1749). (Västg.) Lunnt öwerr enn bangk, Sv. öwerr huwudd, i gemen, slumpwis, öwerr enn bangk. Hof Dial. vestrog. 196 (1772). Räknadt öfver en bank. Heinrich (1814). Det vigaste (vore), att fastställa en afgift öfver en bank på alla de varor, med hvilka desse tjenstemän få någon befattning. AB 1831, nr 35, s. 2. Öfver en bank .. ibl(and motsv. fr.) en moyenne. Schulthess (1885). — i sht i förb. som beteckna ett föraktfullt l. nedsättande omdöme om ngt. Alla tänkbara lekstugor och den arma oskyldiga fiolen, fördömde hon (dvs. den predikande pigan) öfver en bank, såsom djefvulens påfund och fröjd. Knorring Torp. 2: 66 (1843). Man har i allmänhet i Europa öfver en bank ansett Chineserna som stora skälmar. Skogman Eug. 2: 116 (1855). Wieselgren Bild. 234 (1882, 1889).
b) i ssgrna FLÄSK-BANK, BANK-HYFVEL.
2) [jfr motsv. anv. i t.] elliptiskt ss. benämning på vissa större, urspr. i en bänkliknande ställning fastsatta hyflar.
a) om ett slags korgmakarverktyg: klappjärn. Hierta-Retzius Arbetsstug. f. barn 98 (1897).
b) i ssgrna FOG-, RU-BANK.
Ssgr: (I 1) BANK-ANKARE3~200. för ankring å (fisk)bankar särsk. afsedt ankare. Trolle Duv. 1: 220 (1875).
(I 2 c) -ARBETE~020, äfv. ~200. Banan går .. genom en kuperad mark, som kräft stora sprängnings- och svåra bankarbeten. Ill. Sv. 1: 157 (1882).
(I 1) -BILDNING~20. Erfarenheten visar .., att bankbildning egentligen uppstår på grundt vatten. Tekn. tidskr. 1893, A. B. s. 10.
(I 2 a α) -EMBRASYR~002. nedskärning å bröstvärn (gm hvilken skjutes med en artilleripjes). —
(I 1) -FARTYG~20 l. ~02. fartyg afsedt till bankfiske; jfr -FISKE-FARTYG, -SKUTA. G. v. Yhlen i LAT 1866, s. 36.
(I 1) -FISK~2. fisk som fångas å fiskegrund. LAT 1868, s. 248.
(I 1) -FISKE~20. G. v. Yhlen i LAT 1866, s. 33. Bohusläns vigtigaste fiske är bank- l. storfisket, som bedrifves med större, däckade farkoster, s. k. bankskutor, på de stora fiskegrunden. R. Lundberg i NF 4: 1373 (1881). Bankfisket infördes till Bohus län 1611 af holländaren Abr. Kabeljau. C. M. Rydqvist i LAHT 1881, s. 153.
(I 1) -FISKE-FARTYG—00~20 l. ~02. = -FARTYG. H. Videgren i LAT 1865, s. 343.
-FYLLNING~20. = BANK I 2 c. SFS 1859, nr 68, s. 74. Sjön Näken, af hvilken jernvägen på bankfyllningar passerar fem vikar. Ill. Sv. 1: 204 (1866, 1882).
(III 1) -HYFVEL~20. [jfr t. bankhobel] (föga br.) ett slags för hyfling af långa, smala ytor afsedd hyfvel; jfr FOG-, RU-BANK. Dalin (1850).
(I 4) -LAVA~20. Såsom motsats till blocklavan eller apalhraun anför Thoroddsen Islands helluhraun eller banklava. Nathorst Jord. hist. 161 (1889).
(I 1) -LINA ~20. lina för bankfiske. H. Videgren i LAT 1865, s. 348.
(I 2 c) -LÄGGNING~20. Den vestra stambanan .. är under arbete på omkring 9 1/8 mils längd, hvaraf 8 1/4 mil är terrasserad eller fullbordad till bankläggning. SFS 1856, nr 72, s. 57.
-MOLN~2. = BANK II. Bank-molnet (äfven ”nattmolnet”, emedan denna molngestalt är vanlig om natten). Bremer Dal. 171 (1845). Lundell (1893).
(I 1) -SKUTA~20. jfr -FARTYG. R. Lundberg i NF 4: 1373 (1881; se under -FISKE).
(I 1) -VATTEN~20. GHT 1896, nr 244, s. 2. Hvad som utgör sillens näring i den värld af smådjur och småväxter, som kallas plankton, trifves blott i ett särskilt slag af vatten, af en viss salthalt, det s. k. bankvattnet, en blandning af rent oceaniskt och flodvatten. Därs. 1897, nr 219 A, s. 2.
Spoiler title
Spoiler content