LANDÅLETT laŋ1dålät4 l. -do-, äv. lan1-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(land(e)aulet(te) 1825—1914. landålett 1847 osv.)
Etymologi
[jfr eng. landaulet; av fr. landaulet, avledn. av landau (se LANDÅ)]
1) (i sht förr) liten landå (vanl. med plats inuti för två personer på ett bakre, bekvämare säte o. för två personer på ett främre, obekvämare); kupé (se d. o. I 1); förr äv. om landå. DA 1825, nr 57, s. 4.Knorring Förh. 1: 100(1843; om landå). 2UB 8: 62(1900).
2) (ny anv.) autom. täckt personautomobil på vilken bakre delen av taket kan fällas ned (ss. en sufflett). 2UB 6: 298(1904). Nerén HbAut. 1: 78(1911). Dens.(1930).
