LARVIG lar3vig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr sv. dial. lärvug, sladdrande, sladdrig; till stammen i LARVA, v.]
(vard.)
1) om person: enfaldig, barnslig, dum, tramsig, ”fjantig”; äv.: enfaldigt sentimental; om sak: som är uttryck för l. vittnar om dylik egenskap. SAOL (1900). Johan Petter var litet larfvig, litet fjollig, eller hur man skall säga. Engström Kryss 19 (1912). Onykter! Nej, hör du, ett sådant larvigt ord. Möller LivR 79 (1916). Den smakfördärvande larviga och fördummande kolorerade veckopressen. SvD(A) 1934, nr 80, s. 11.
2) i fråga om klädesplagg o. d.: sjaskig, tarvlig, dålig. Gå i en gammal larvig rock, i larviga kläder. Östergren (1931). Larvigt klädd. Dens.
SAOB
