SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
LARYNX la4ryŋks, r. l. m. l. f.; i best. anv. utan slutartikel.
Etymologi
[ytterst av gr. λάρυγξ, struphuvud, strupe]
anat. struphuvud. Pfeiffer (1837). Sjukdomar i larynx. Hygiea 1872, s. 103. LbKir. 1: 431 (1920).
Ssgr (med.): LARYNX-AFFEKTION. jfr AFFEKTION 1 slutet. En kronisk larynxaffektion. Hygiea 1920, s. 499. —
-KATARR. Hygiea 1872, s. 98. —
-SPEGEL. laryngoskop. FörhLäkS 1868, s. 161. Holmgren InlInvSj. 35 (1933).
Avledn.: LARYNGAL, r. l. m. språkv. laryngalt språkljud. Lundell (1893). Zetterstéen SemSpr. 46 (1914).
LARYNGAL, adj. språkv. om språkljud: vid vars frambringande röstbanden artikulera mot varandra, glottal. De laryngala spiranter, som man plägar utan åtskilnad beteckna med h. Landsm. 1: 292 (1879). 3NF (1930).
LARYNGIT, r. med. inflammation i struphuvudet. Hygiea 1873, s. 689.
Spoiler title