publicerad: 1939
LAT la4t, adj.1 -are; n. (numera föga br.) = (Hiärne 2Anl. 297 (1706)), äv. latt lat4 (KyrkohÅ 1931, s. 255 (1540: laatt), PLGothus Faber C 6 a (1626), Lyttkens o. Wulff Ordsk. 396 (1917)). adv. (†) LATT (Serenius (1734; under retchless), Möller (1745, 1755; under oisivement)).
Ordformer
(lat 1526 osv. later 1536—c. 1880. latt, r. l. m. l. f. 1702—1706)
Etymologi
[fsv. later, motsv. d. lad, nor. lat, isl. latr, got. lats, fht. laz (t. lass, slapp), fsax. lat, feng. læt (eng. late, sen); besläktat med lat. lassus, trött, matt; i avljudsförh. till LÅTA (jfr EFTERLÅTEN); eg.: som släpper efter. — Jfr LÄTTJA]
som icke har lust att arbeta l. uträtta ngt l. att utsätta sig för ngn ansträngning, som icke gitter l. ids göra ngt (nyttigt); som saknar arbetslust; trög i sitt arbete; maklig; lättjefull. Tw oonde och late tienare. Mat. 25: 26 (NT 1526). Then som laat är j sitt arbete. Ordspr. 18: 9 (Bib. 1541). The laate Menniskior som ifrå morgonen in til middagen på Sängen ligge, och effter Måltijdhen igen sigh på Bencken räckie. Berchelt PestOrs. B 3 a (1589). Lat som en stock. Wetterstedt ConvOrdb. 185 (1822). Men, Maja du, Maja du, hvar ska vi ta't / Jag är för fattig och du är för lat! Fröding Guit. 36 (1891). Hon hade blivit för lat och bekväm av all den myckna kalasmaten. Grip Balkansag. 27 (1918). — jfr STOCK-, TANKE-LAT. — särsk.
a) i en mängd ordspr. (jfr b), t. ex.: När solen är i väster, är den late den bäste. Lathe Herrer haffuer tröghe drängher. SvOrds. B 4 b (1604). Lath dräng och warm säng the skilias icke gerna åth. Därs. Lathe oxar, äre icke hwilone werde. Därs. Laater man, magran Kåål. Grubb 447 (1665). Mycken Honing giör laata Bij. Dens. 544. Den lata och den feta ha altid ondt af heta. Rhodin Ordspr. 20 (1807). En lat dräng förbär sig förr, än han går två gånger. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr LATMANS-BÖRDA 2.
b) (numera bl. ngn gg i folkligt spr.) substantiverat i formen later. Gack bort til myrona tu later, see vppå hennes wäghar, och bliff wijs. SalOrdspr. 6: 6 (öv. 1536). Laater är giärna wed lättaste ändan. Grubb 449 (1665). Laater liggier längie förr än han står vpp aff sängie. Törning 99 (1677). När det lider mot qvällen, blir later snäller. Granlund Ordspr. (c. 1880).
c) (numera föga br.) i uttr. lat att göra ngt, förr äv. till att göra ngt, trög l. ointresserad av att göra ngt. KyrkohÅ 1931, s. 255 (1540). Wij (skola) .. icke wara late til at bidia. LPetri 1Post. Q 5 a (1555). Han är rätt lat at skriva brev. Schultze Ordb. 2661 (c. 1755). jfr (†): O herre iach är en arm syndare och en later stocker til thet gott är. OPetri 1Post. 20 a (1528); jfr LAT-STOCK.
d) (†) i uttr. gå l. stå l. ligga lat, ovärksam o. utan att göra ngn nytta. PrivBergzbr. 1649, 6: J 4 b. Mädan arbetaren går laater, blijr arbetet ogiort. Grubb 559 (1665). Ingen fick stå lat och gapa. Runeberg 2: 70 (1846).
f) i överförd anv.
α) om kroppsdel, särsk. arm l. hand l. ben l. rygg. Een laat hand gör fattighan, men een ijdhogh hand gör rijkan. Ordspr. 10: 4 (Bib. 1541). Herr Hans som Inspector i Byn, / Sin lata rygg på bänken sträckte. Bellman Gell. 62 (1793). Lata armar och toma tarmar höfvas väl ihop. Granlund Ordspr. (c. 1880). Nå, rör på edra lata ben! Aminoff RySkald. 56 (1887). — särsk. (†) i uttr. lägga sig på (den) lata sidan, på latsidan. PErici Musæus 3: Z 1 b (1582). VDAkt. 1731, nr 166.
β) om tid l. plats: då resp. där man är lat l. ovärksam. Bättre en trifwen (dvs. flitig) stund, än en laat dag. Grubb 67 (1665). Sedan Armen har kommit hijt in i Saxen, så har mäst varit lata dagar och intet til giöra. Carl XII Bref 80 (1706). Lata Latituder. Siwertz (1924; boktitel). (Hon) hade .. tio långa, lata sommarveckor framför sig. SvD 14/6 1931, Söndagsbil. s. 6.
g) (i sht i vitter stil) bildl., om vatten: som rör sig långsamt o. därigm ger intryck av ngt lättjefullt. Långa, lata dyningar. Rönnberg Brovakt. 99 (1904). Donau seglade fram .. divamässigt lat. Lo-Johansson StädAnsikt. 144 (1930).
Ssgr (Anm. Ssgr som beteckna person användas ofta ss. okvädinsord): A: LAT-BLANDAD, p. adj. (numera bl. i vissa trakter) lättjefull, trög. Latblandat och bortskiämt Tienstefolk. Salander Gårdsf. 34 (1758). Lindroth Adj. 112 (1906). —
-BUK, m.||ig. (lat- 1734—1904. late- 1646—1739) (numera bl. i vissa trakter, starkt vard.) lathund. Guthræus Rudbeckius B 4 a (1646). Landet föder .. en oräknelig skara förnäme Latbukar. Dalin Arg. 2: 85 (1734, 1754). Ohej, din latbuk. Bergman Dröm. 115 (1904). —
-BÄNK. (ngt vard.) bänk där man ligger (l. sitter) o. latar sig; nästan bl. i sådana bildl. uttr. som ligga l. lägga sig l. sitta, förr äv. slå sig på latbänken, lata sig, icke göra ngn nytta. HFinSkolvH 3: 247 (1748). Aldrig satt jag på latbänk, men väfde ständigt och spann. Fredin Dan. 89 (1889). Våran (brottare) Gustafsson ämnar tydligen icke ligga på latbänken, utan tränar sig till sommarens (matcher). GHT 1897, nr 61 A, s. 2. —
-DAGAR, pl. (tillf.) dagar då man latar sig. Nå, Häggdahl, är du inte nöjd på latdagarna nu (under strejken)? Nordström Herr. 297 (1910). —
-DJUR.
1) [jfr eng. sloth, lättja; sengångare] (†) zool. sengångare. Zimmermann Jord. 5: 10 (1818). Palmblad LbGeogr. 83 (1835). Ahlman (1872).
-DRÖG, m.||ig. (i vissa trakter) lathund, trögmåns; jfr DRÖG, adj. o. sbst.2 2. Blanche Bild. 4: 18 (1865). Så'na latdrögar som ha råd att åka. Därs. 5: 23 (c. 1865). Engström Hemsp. 202 (1921). —
-HAS, m.||ig. (starkt vard.) jfr HAS, sbst.2 Håll mun igen, du! Lathas! Nordström Lumps. 122 (1910). —
-HUND, förr äv. (i bet. 1) -HUNDER, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 r. l. m.
1) (vard.) lat person, lätting; odåga. Rothovius 1Pred. B 2 b (1623). Din lathunder. Peringskiöld Wilk. 165 (1715). Nordström Landsortsb. 265 (1911). särsk. (numera knappast br.) i uttr. (en) lathund (till) att göra ngt. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 2: 14 (1703). Han ähr en latthundh att skrifva migh till. KKD 7: 119 (1706).
2) (ngt vard.) bildl., om föremål avsett att underlätta arbete av olika slag; hjälpreda; särsk.
a) om pappersblad med tydligt markerade linjer, avsett att vid skrivning på olinjerat papper läggas under detta; radpapper. Meurman (1846). Strindberg Hafsb. 31 (1890).
b) om räknetabell l. räntetabell o. d. TLandtm. 1851—52, s. 168. En ”lathund” för procentkursens evalvering i kronor. NDA 1912, nr 238, s. 1. 3NF 5: 150 (1926).
c) om hjälpreda för översättning från l. till främmande språk; särsk. om översättning som användes av skolungdom vid översättning från klassiska språk; jfr DRILL, sbst.3 2. TSvLärov. 1859—61, s. 216. PedT 1891, s. 96.
d) om populär juridisk handbok. Lilla lathund innehållande juridisk handbok för menige man. Larsson (1911; boktitel).
Ssgr (till -HUND 1, vard.): lathunds-dagar, pl. (-hunde- 1704. -hunds- 1753 osv.) latmansdagar. Vij hafva lathundedagar här och intet at giöra. Carl XII Bref 254 (1704). Nordström Sven 141 (1929).
-smide. (†) metall. om butsmide. VetAH 1741, s. 34. Butsmide kallas af några Lathundssmide, emedan smeden efter uträckningen ej gör sig möda at med spettet och skyffelen arbeta det nedsmälte färskjärnet til kokning. Rinman 1: 343 (1788).
-HYNDA, f. (starkt vard., numera knappast br.) lättjefull kvinna; jfr -HUND 1. ConsAcAboP 3: 376 (1670). Ides hon inte väfva kläder åt sig sielf, så lät den lathyndan, liksom hennes moder Eva, binda en löf-ruska för ändan på sig! Wallenberg (SVS) 1: 295 (1771). Lundell (1893; vulgärt). —
-JAKOB. (i Finl., †) (Jakob Pontusson De la Gardie) kallades gemenligen på Finska Laiska Jako eller den Late Jacob, och man har ännu ett ordspråk qvar i Finland att beteckna hans tröghet .. Sommaren far borrt, vintren far borrt; men Lat-Jacob far icke borrt. Hallenberg Hist. 2: 561 (1790). —
-KOST. (förr) fångv. avknappad kost (ss. disciplinstraff åt straffånge på grund av lättja). VexjöBl. 1838, nr 46, s. 1. 2NF 7: 1188 (1907). —
-LÄSARE. (i Finl.) person som visar lättja i sina studier; särsk. om elev som fått bakläxa l. annan varning för visad lättja. Söderhjelm Runebg 2: 299 (i handl. fr. 1862). Nygård Päivärinta Bild. 4: 151 (1887). jfr Bergroth FinlSv. 298 (1917). —
-LÄXA, r. l. f. (i Finl., vard.) bakläxa. TPedFinl. 1895, s. 125. Nordmann BorgåBarn 18 (1906). jfr Bergroth FinlSv. 320 (1917). —
-MAN, se d. o. —
-MASK, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.||ig.; pl. -ar.
1) (i folkligt spr.) eg. om en (tänkt) parasitmask som ansetts angripa människor o. förorsaka lättja; lättja. Man pryglar bara latmasken ur puckeln på dem. Altén Landförv. 53 (1795). Vi ska väl se, om vi inte kan få latmasken ur kroppen på'n. Geijerstam LarsA 39 (1894). (Studenten) var sömnig i kväll, och latmasken naggade honom i mungiporna. A-a-u! gäspade han. Topelius Sommarsjö 1: 122 (1897).
2) (vard.) lätting, lathund. Jolin MSmith 54 (1847). Ligger ni och drar er än, era latmaskar! Bergman Broth. 28 (1916). —
-OXE, m. (vard., numera mindre br.) lätting. Hjelt Medicinalv. 2: 424 (i handl. fr. 1754). Åkerlund Baroja DonJ 37 (1925). —
-RACKA, f.||ig. (starkt vard., numera föga br.) lathund (se d. o. 1). Dalin (1853). Den här latrackan vill inte arbeta, men jag skall lära honom. Malmbgt 1894, nr 29, s. 4. —
-RYGG, m.||ig. (vard.) lätting. Blanche Band. 199 (1848). Gumman .. knöt händerna, öfver att hon skulle ha en så'n latrygg till man. Geijerstam Aldrig 146 (1891). Janson Ön 30 (1908). —
-SIDA(N). [jfr t. die faule seite] (ngt vard.) i uttr. ligga l. lägga sig (ngn gg slå sig) på latsidan, (börja) lata sig; gå sysslolös; särsk. i nekande sats. Scherping Cober 1: 336 (1734). Han lade sig icke på latsidan, utan förvaltade sitt ämbete försvarl(ige)n. VDAkt. 1738, nr 166. Slå sig på latsidan. Lundell (1893). NDA(A) 1933, nr 326, s. 1. —
-SJUKA. (vard.) sjukdom som man låtsas hava för att slippa arbeta; särsk. (i Finl.): skolsjuka; förr äv.: sjuklig lättja. (Viktor Rydbergs) intermittenta anfall af hvad han själf brukade kalla sin ”latsjuka”. Warburg Rydbg 2: 423 (1900). Månsson Rättf. 2: 417 (1916). —
-SOMMAR. (i vissa trakter) om tiden mellan vårbrukets avslutning o. slåtterns början; latmanssommar. Möller (1807). Beckman SprL 95 (1918). —
-STOCK, m.||ig. (i vissa trakter, vard.) lätting. Wilt tu laat ståck icke stå vp? FormPuerColl. A 4 b (1559, 1579). Moberg Sedebetyg 229 (1935). —
-VARG, m.||ig. (i vissa trakter, vard.) lätting. Lange Ödeb. 2 (1884). Lundquist Benavente MRival 49 (1922). —
B (†): LATE-BUK, se A. —
Avledn.: LAT, sbst.1, r. l. f. l. m. (†) lättja. Arbeeta för din Maat, / För Mödan Födan haf, ell' hungra för din Laat. Columbus BiblW K 4 a (1676). Lind (1749). —
LATA, v., l. LATAS, v. dep. (vard.) refl. l. dep.: vara lat l. sysslolös; göra ingenting; dåsa, slöa; föra ett lättjefullt liv; jfr LÄTTJAS. Lind (1738). Ligga och latas i sängen. Dens. (1749). Den delen av mänskligheten som ligger på en badstrand och latar sig. SvD(A) 1934, nr 193, s. 8. —
LATHET, r. l. f. (numera föga br.) lättja. SalOrdspr. 19: 15 (öv. 1536). Lathet våller, at Hus och Tak på sidstone sjunka. Nicander SalPred. 24 (1761). Nordström Sven 58 (1929). —
LATLIG, adj.; adv. = (Helsingius T 8 b (1587), Schück VittA 2: 383 (i handl. fr. 1672)), -a (LPetri SalOrdspr. 18: 9 (1561), Granlund Ordspr. (c. 1880)), -en (LösingDomb. 22/8 1599, Juslenius 172 (1745)), -it (Hambræus Erasmus A 12 a (1620)). (lat- 1599—1681. late- 1635—c. 1880. lats- (-tz-) 1561—1587) (†) lat, lättjefull, slö, trög. Then som latzliga gör sina syslo. LPetri SalOrdspr. 18: 9 (1561). Bättre är en mans arbete, än tio mäns, som lateliga göra sin gerning. Granlund Ordspr. (c. 1880). —
LATNA, v. (vard.) bliva lat; nästan bl. i förb. latna till. Eranos 1915, s. 87. Munsterhjelm Trapp. 1: 69 (1918).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content