LATIFUNDIUM lat1ifun4dium, n.; best. -iet; pl. -ier.
Etymologi
[av lat. latifundium, av latus, bred, vidsträckt (jfr LATITUD), o. fundus, jordegendom (se FOND, sbst.1)]
eg. i fråga om fornromerska förh.: stort landtgods drivet som storbruk med tillhjälp av slavar; äv. i utvidgad anv., i fråga om nutida förh.: storgods, stordomän. NF (1885). De väldiga latifundier, som vid Gustaf I:s död funnos inskrivna i hans jordeböcker över arv och eget. Almquist CivLokalförv. 1: 75 (1917). NoK 84: 80 (1927).
