publicerad: 1939
LEKT le4kt, stundom läk4t, adj.; pl. -e.
Ordformer
(le(e)cht(t) 1572—1637. lec(k)t 1559—1692. lekt (leekt) 1526 osv. läkt, lächt 1637—c. 1670)
Etymologi
1) som tillhör folket l. menigheten (i motsats till det andliga ståndet); som är lekman (se d. o. 1); som består av lekmän.
a) (†) i attributiv anv. (Påvens ”andelige hop”) förachtade all annor leekt stånd, såsom syndeligh och werldzligh. PErici Musæus 5: 244 a (1582). Om nu een annan leckt persson, sådanne öffwermåtton Groffwe Exorbitantier hadhe Begånget. VDAkt. 1664, nr 55.
b) (numera ngt arkaiserande) i substantivisk anv.; i sht i uttr. lekt och lärd, lekte och lärde [jfr fsv. lekte ok lärde]. OPetri MenFall E 6 b (1526). Kon. Christiern .. lät ther på utgå bref oppå bref, både till leckte och lärde. LPetri Kr. 131 (1559). Stoor synd mån thet wist wara, / Bland lekt och lärd, bland tienare och frij. Ps. 1695, 275: 1. (Broschyren Våra kyrkors helgd och vård) är en god liten samvetsspegel för både klerk och lekt. SvD(A) 1922, nr 196, s. 6.
2) (numera ngt arkaiserande) som är olärd; som icke är fackman l. sakkunnig; i sht i uttr. lekt och lärd, lekte och lärde. Leechte och olärde i alle stånd. Phrygius HimLif. 115 (1615). Bådhe hoos Lekte och Lärde bliffuer thenne Regel wiss och otwiffuelachtigh hållen. Ingen Siuka kan botas .., så länge hennes .. rätte härkompst är til. Carolstadius Pest. C 2 b (1620). Shakspeare på svenska språket emottogs med stort bifall, man kan säga af både lekt och lärd. 2SAH 39: 44 (1864). (Han öser ur sin lärdom) inte .. docerande utan så att även en lekt kan följa med. SvD 12/1 1930, Söndagsbil. s. 2.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content