LEKTÖR läktö4r l. lek-, l. -œ4r, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet lecteur, lectör)
Etymologi
[av fr. lecteur, etymologiskt samma ord som LEKTOR]
(förr) man(sperson) med anställning att läsa högt för ngn, ”högläsare”, föreläsare (se d. o. 1). Hofcal. 1768, s. 69. Grefve Trolle-Bonde .. med hela sin suite af cavaljerer, lectör och handsecreterare. Ahnfelt StudM 1: 270(1857). NoK 91: 133(1931).
