LEV le4v, sbst.1, r. l. m. ((†) n. Schultze Ordb. 2739(c. 1755)); best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(förr äv. skrivet lef, leef(f))
Etymologi
[fsv. lever, sv. dial. lev, motsv. d. lev, nor. dial. leiv, isl. hleifr, got. hlaifs, fht. leip, leib, mht. leip, t. laib, feng. hlāf, eng. loaf; sannol. i avljudsförhållande till lat. libum, kaka, i sht offerkaka, o. besläktat med gr. κλίβανος, stekpanna. — Jfr LORD]
(numera i sht dels folkligt i södra o. sydvästra Sv., dels i kulturhistoriskt fackspr.) bröd, kaka; särsk. om avlång bulle l. mindre limpa o. d. Rudbeckius Kyrkiost. 43(c. 1635). En Thorsvigg .. til utseende såsom en liten lef. Wettersten Forssa 53(c. 1750). Bagare hade .. bakat bröd, kakor och guldglänsande långa levar. Larsson Mong. 159(1929). — jfr JUL-,VETE-LEVm. fl.
Ssgr (†): A: LEV-SOVEL. [fsv. lefs sufl] sovel l. mat som ätes tillsammans med bröd. Rudbeckius Kyrkiost. 43(c. 1635: leeffstughel, sannol. fel för -sughel). Botin Utk. 362(1761).
