SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1940  
LEVA le3va2, v.1 -er, förr äv. -ar; -de, förr äv. -ade; -at l. -t; -d l. (numera bl. i vissa ssgr) -ad, förr äv. (i vissa ssgr) -en. (pr. ind. sg. -er G1R 1: 2 (1521) osv. -ar Messenius Christm. 239 (c. 1616). — ipf. -de OPetri Tb. 33 (1524; uppl. 1929) osv. -ede ÅngermDomb. 1631, fol. 50, Horn Lefv. 114 (c. 1657). — sup. -at Hes. 7: 27 (Bib. 1541) osv. -ad Brenner Dikt. 1: 161 (1706, 1713). -et Gustaf ii Adolf 215 (1625), Tiällmann Gr. 212 (1696). -t HB 1: 169 (1629) osv. — p. pf. -d PJAngermannus Vthl. Fört. A 4 a (1623: igenleffda), Atterbom PhilH 141 (1835) osv. -a(d) VRP 1610, s. 223 (: vtleffua), Därs. 1628, s. 297, osv. -en VDAkt. 1688, nr 394 (: efterlefwen)). vbalsbst. -ANDE (jfr avledn.), -NAD (se d. o.).
Ordformer
(lev- (-fv-, -ff(u)-) 1521 osv. lifv- (-ff(u)-) 15211681. läfv- (-ffu-) 15901711. löffv- 1687)
Etymologi
[fsv. liva, leva, motsv. d. leve, nor. dial. liva, isl. lifa, got. liban, fsax. libbian, lebōn, fht. lebēn, t. leben, feng. libban, eng. live; av ett germ. liƀēn, med urspr. bet.: bliva kvar, till den ieur. roten lip, klibba l. hänga fast vid (se BLIVA). — Jfr LEVA, sbst.1—2, LEVA, v.2, LEVER, sbst.2, LEVNA, LIBBA, LIV, LÄMNA]
— jfr AV-, EFTER-, FORT-, FRAM-, GENOM-, IGEN-, IN-, KVAR-, MED-, SAM-, SAMMAN-, UPP-, UT-, ÖVER-LEVA m. fl.
Översikt
Översikt av betydelserna. 1) vara vid liv, ha liv; vara i livet; existera. Härunder bl. a.: så gärna som ngn lever o. d. (h); få veta att man lever (i); leve (pr. konj. i utrop) (k). 2) livnära sig; ha sitt livsuppehälle o. d. Leva av l. på ngt (a, b, c) l. ngn (b, c); abs.: ha sin (nödtorftiga) utkomst l. bärgning; existera (d). 3) framleva sitt liv, tillbringa sina dagar o. d. a) i fråga om levnadssätt, livsföring o. d. Härunder bl. a. leva anständigt, gudfruktigt, ogudaktigt o. d., leva i synd, vällust o. d. (a); leva illa, väl (β); veta l. förstå att leva (δ); leva ett (så l. så beskaffat) liv, leva sitt liv, sina dagar o. d. (ngnstädes l. på visst sätt) (ε); leva sitt eget liv (ε α'); (veta att) leva livet (ε β'). b) i fråga om sammanlevnad, umgänge o. d. c) leva för sig själv o. d. d) i fråga om livligt intresse för ngn l. ngt. Leva för ngn l. ngt, leva i ngt. e) i fråga om lydnad för l. iakttagande av ngt. Leva efter (ngt). f) övergående i bet.: må, befinna sig (så l. så). g) med försvagad grundbet. Härunder bl. a. leva i bekymmer, oro, ångest för ngt; leva i den föreställningen, tron (att osv.); leva gift, ogift, skild o. d. 4) vistas, uppehålla sig (ngnstädes). 5) teol. o. relig. i fråga om andligt liv l. andlig värksamhet o. d. Härunder bl. a. leva i Gud l. Kristus (c). 6) i fråga om otyglat l. uppsluppet uppträdande o. d. Härunder bl. a. leva rackare, rövare o. d.; leva svearna. 7) uppleva l. genomleva (ngt) o. d. 8) med sakligt subj.: framträda med den rörlighet l. livlighet o. d. som utmärker ett levande väsen. a) röra sig l. vara i rörelse. Härunder bl. a. sjöt. om segel: slå fram o. åter (α). b) om plats som präglas av rörelse o. värksamhet: framträda med liv o. rörlighet; vara fylld av liv. Härunder bl. a. det börjar leva, det lever o. d. (ngnstädes). c) om ngt tänkt l. andligt o. d.: vara värksam; vara vid liv. d) om konstvärk, litterär framställning o. d.: framträda med liv o. skärpa; äga värklighetsdrag. 9) oeg. l. bildl. a) existera, bestå; äga varaktighet o. d.; om ord: vara i bruk. b) om materiellt föremål: äga bestånd. c) spelt. vara med i spelet, icke vara död(ad).
1) om person l. djur: vara vid liv, ha liv (o. kunna andas, röra sig, uppta näring o. d.); äv. om växt l. kroppsdel l. cell o. d.: ha liv, icke vara död; om person (l. djur) äv.: vara i livet; äv. allmännare (i sht med närmare angivande av tidpunkt l. skede, plats, villkor o. d.): existera; finnas till, vara till. Barnet lever och är välskapat. Barnet levde blott två timmar efter födelsen. Leva med svagt (förr äv. litet) liv. Låta ngn leva (låta ngn behålla livet). Han kommer icke att leva länge. Vi veta icke, huru länge vi (komma att) leva. Leva dina föräldrar ännu? Leva (i) många år. Så länge jag lever, kommer jag alltid att minnas honom. Han levde före min tid. Gustav Vasa levde för fyra hundra år sedan. G1R 1: 2 (1521). (Jesus sade till hövitsmannen i Kapernaum) Gack, thin som leffuer. Joh. 4: 50 (NT 1526). Tu skalt hedra tin Fader och tina modher, på thet tu må lenge leffua på iordenne. Cat. 1567, s. A 2 a. Utan Lufftens rörelse kan menniskan swårligen lefwa. Hiärne Berghl. 444 (1687; rättat efter hskr.). Lefwer han til den 30 Octtober månat, blifwer han 81 åår gammal. Carl xi AlmAnt. 305 (1694). Tegnér (WB) 5: 114 (1825; om träd). Nästa sommar, om jag lefver och har hälsan, så reser jag till Berlin. Retzius BlSkr. 287 (1859). Fastän grodan genom eterbehandlingen dött, lever dock ännu den stora massan av dess celler. Wallengren (o. Hennig) 1: 20 (1909). Jag kan inte leva utan er! Ni måste bli min hustru! Siwertz Sel. 2: 196 (1920). — särsk.
a) i talrika ordspr. l. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Han ledes ath leffua som reknar thet han haffuer ätit. SvOrds. A 8 b (1604). Then länge leffuer han bliffuer gamal om sider. Därs. C 4 a. Jw längre man lefwer, jw mehr man lährer. Grubb 406 (1665).
b) (†) med substantivisk predikatsfyllnad. Såsom then ther är, lefwer och döör. E:s Högh-Grefl: Excell:ces underdånigste tienare Andreas Thuronius. BraheBrevväxl. II. 1: 94 (1657). Lenngren (SVS) 2: 451 (1777).
c) [jfr fsv. liva minu live länger] (†) i uttr. leva ngns liv längre, leva längre än ngn. Om the leffwa waarth liifwe længer. G1R 1: 267 (1524). OPetri Tb. 284 (1529; uppl. 1929).
d) i uttr. leva Metusalems l. Nestors år o. d., leva lika länge som Metusalem l. Nestor. Lucidor (SVS) 225 (1672). Lefde hon än Methusalahs Ålder dubbel. Kempe Graanen 2 (1675).
e) i uttr. liten lever än, se LITEN.
f) [jfr fr. qui vivra verra] i uttr. den som lever får se, för att beteckna att framtiden kommer att utvisa vad som skall hända o. d. Wensell Ordspr. 18 (1863). Lönnberg Skogsb. 54 (1881).
g) i uttr. så sant jag lever o. d., ss. uttr. för ett bedyrande, en försäkran o. d.; äv. övergående i en mera avbleknad bet.: förvisso, minsann. Så sant som iagh leffuer. Hes. 33: 11 (Bib. 1541). Jo, så sant han levde! Åkdonet har farit Långgatan i ända. Lagerlöf Körk. 45 (1912).
h) i uttr. (vilja göra l. ha ngt) så gärna som man lever l. vill leva o. d., för att beteckna ivrig önskan l. åstundan o. d.: mycket l. ”förfärligt” gärna; helst av allt. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Jag vill så gärna som jag lever ha en bergkristallkrona. Wägner NattS 191 (1926).
i) i uttr. få veta att man lever o. d., bli utsatt för obehag l. hård behandling, så att man märker att man finns till; få det ”hett”. Nissekal. 1892, s. 104. Engström Glasög. 80 (1911).
j) i uttr. än leva de gamla gudar o. d., se GUD I g.
k) i pr. konj., i utrop o. d. för att uttrycka en önskan att ngn l. ngt må fortsätta att äga bestånd (o. blomstra l. tillväxa o. d.); ofta ss. uppmaning till o. åtföljt av hurrarop. Leve konungen! Leve fosterlandet! Leve han (hon)! Ja, må han (de) leva uti hundrade år! (i hyllningssång åtföljande leverop o. d.). Neh. 2: 3 (Bib. 1541). Lefve kärleken och vinet. Tegnér (WB) 3: 71 (c. 1818). Eden aflades under höga rop af: lefve konungen! Tegnér Armfelt 2: 6 (1884). Lundegård Prom. 1: 33 (1893).
2) livnära sig; ha sitt livsuppehälle l. sin bärgning o. d.; särsk. med av prep. inledd bestämning angivande den l. det varpå ngn (l. ngt) uppehåller sig l. varav ngn (l. ngt) är beroende.
a) med avs. på föda l. livsmedel, i uttr. leva av l. på, förr äv. med l. vid, livnära sig på; äv. (med avs. på diet o. d.): ha till (daglig) föda. Djur som leva av insekter, rov, växter osv. Leva på vatten och bröd. Leva på grönsaker, råkost osv. (i fråga om mathållning l. diet). Leva på hullet, se HULL, sbst.1 2. Ey allenast wedh brödh skal menniskian leffua. Mat. 4: 4 (NT 1526). Så wäl leffuer hönan aff sit kraffs, som Leijonet aff sitt Rooff. SvOrds. C 2 a (1604). Meste delen aff Drinckare lefwa med bara Öl, och styggias och wämia wid Maten. Fernander Theatr. 365 (1695). (Isbjörnen) Lefver af fisk, skälhundar o. d. Sundevall Zool. 29 (1835).
b) med avs. på egendom, tillgångar o. dyl. l. näringsfång, arbete o. d., i uttr. leva av l. på, äv. (numera bl. i Finl.) med, förr äv. för l. vid (ngt), ha sitt uppehälle av, ha sin utkomst på (ngt); äv. allmännare, i uttr. leva på (ngt l. ngn), för att beteckna att ngn är beroende av l. hänvisad till ngt l. ngn(s hjälp l. understöd). Leva av l. på sitt eget arbete, av l. på sin lön, pension, sina räntor, avkastningen av sin egendom o. d. Ingenting ha att leva av l. på. Leva på lån, räntor, skuld o. d. Leva på andras godhet l. välvilja. Leva på nåder (vara beroende av ngns barmhärtighet o. d.). Leva på sina rika släktingar. G1R 4: 255 (1527). Een borgare leffver aff sin nähringh, een bonde aff åkerbrukett. RP 7: 194 (1638). (Jag) lefde .. af mine händers arbete. Ehrenadler Tel. 615 (1723). Vahnan at lefva på credit. Höpken 2: 691 (1774). 2Saml. 8: 93 (1793: för). Schlyter JurAfh. 1: 41 (1836: vid). Hon left på nåder i min faders hus. Hagberg Shaksp. 10: 45 (1850). (Publicisten) skall ha många annonser, annars kan han inte lefva på affären. Hedenstierna Kaleid. 7 (1884). Sandström NatArb. 1: 149 (1908).
c) i överförd l. bildl. anv., i uttr. leva på, äv. av, förr äv. vid (ngn l. ngt), hämta sin (andliga) näring från (ngn l. ngt), ha sin (andliga) grundval i (ngn l. ngt); äv.: uppehålla sin ställning l. sitt anseende o. d. gm l. med (ngt). Then retferdughe skall leffua aff troone. Rom. 1: 17 (NT 1526). Alle leffue widh en Gudh, och icke widh een lycke. SvOrds. A 2 b (1604). Jag har behöft denna konsert. Jag lefver af den under mina närvarande tråkiga göromål. MoB 7: 45 (1805). Lefva på förfädrens ärofulla minnen. 2VittAH 26: 3 (1864, 1869). (Zinovjev m. fl.) leva på prestigen från Lenins tid. Essén Eur. 58 (1926). — särsk.
α) i fråga om litterär värksamhet o. d.: hämta stoff l. material l. inspiration från (ngn l. ngt). Palmær Eldbr. 87 (1838). Romarne, som i filosofiskt afseende hufvudsakligen lefde på Grekerna. Nyblæus RelUpps. 205 (1872).
β) med avs. på hopp, förr äv. löfte o. d., övergående i bet.: förlita sig på, lita till o. d. (Svenskarna böra ställa det så) att man icke leffwer simpelt på Fiendens troo och Loffwen (utan är beredd på det värsta). RARP 2: 116 (1634). Wij fingo ingen Löhn på 3 första åhren .., lefwandes altijdh på hoppet. Schück VittA 2: 106 (cit. fr. c. 1680). Han lefver vid hoppet, som råttan vid skåpet. Rhodin Ordspr. 61 (1807).
d) abs.: ha sin (nödtorftiga) utkomst l. bärgning; dra sig fram; existera; jfr 3 a γ. För att lefva gaf han sig till en kryddkrämare, hvars gård och gata han sopade. Almqvist Amor. XXVII (1839). Den fattige skall också lefva. Granlund Ordspr. (c. 1880). Wägner Norrt. 3 (1908). — särsk. [jfr holl. leven en laten leven, t. leben und leben lassen, eng. live and let live, fr. vivre et laisser vivre] i uttr. leva och låta leva, själv ha sin bärgning o. unna andra att ha detsamma. Man måste lefva och låta lefva, säger ordspråket. DA 1793, nr 294, s. 1. Polyfem I. 22: 2 (1810). Östergren (1931).
3) i utvidgad anv. av 1: framleva sitt liv, tillbringa sina dagar l. sin tid.
a) i fråga om levnadssätt l. livsföring l. vandel o. d.: inrätta sitt liv l. sin tillvaro (så l. så), framleva sitt liv (så l. så); ofta äv. utan direkt tanke på vilja l. självbestämmande: tillbringa sin tid (så l. så); särsk. i fråga om uppförande, tänkesätt, sinnelag o. dyl. l. i fråga om levnadsstandard; särsk. med adv. l. adjektiviskt predikativ l. adverbial, angivande sättet; ofta äv. med tillfogad bestämning för att angiva förhållande till annan person l. till omgivningen o. d. Leva för dagen, leva för stunden, se DAG I 3 c γ resp. STUND. Leva (för) fort, se FORT, adv. o. adj. I 5 b α. Leva anständigt, dygdigt, gudfruktigt, kristligt, ogudaktigt, rättfärdigt o. d. Leva (glad och) nöjd, leva lycklig, säll o. d. Leva i laster, lättja, lösaktighet, synd, vällust o. d. Leva som hund och katt, se HUND, sbst.1 1 b α. G1R 1: 21 (1521). Wij leffde j löszactugheet, i begärilsom .. j fråszserij, j swalg, och .. affgudhadyrkan. 1Petr. 4: 3 (NT 1526). Iagh skal så stella migh medh them, såsom the leffuat haffua. Hes. 7: 27 (Bib. 1541). Aghelös lefwer ärlös döör. SvOrds. A 2 a (1604). (Hieronymus) dricker och leffver som it svijn. OxBr. 12: 244 (1627). Otaliga menniskoskaror .. lefva så som vore hvar dag den sista. Fahlcrantz 2: 1 (1825, 1864). Man bör lefva som presten lärer, ej alltid som han lefver. Granlund Ordspr. (c. 1880). Våran prost / .. / Han lefver som vi / och dricker sitt kaffe med halfva i. Fröding Guit. 28 (1891). — särsk.
α) med hänsyn till materiella villkor. Leva enkelt, se ENKEL 7 e. Leva friskt, se FRISK, adj.2 6 c α α'. Leva godt, se GOD 10 c. Leva högt, se HÖG, adj. 10 a δ δ'. Leva indraget, se INDRAGA I 5 f β. Leva kräsliga, se KRÄSLIG 2. Leva sparsamt. Leva stort, smått, se STOR, SMÅ. Leva i sus och dus, se DUS, sbst.1 3. Leva väl (leva godt l. yppigt); jfr β. Iagh wil leffua wel och göra migh godha daghar. Pred. 2: 1 (Bib. 1541). Leffua sparligh. GlTer. 4 (c. 1550). The gamble blandade wijnet mz watn, och lefde ganska enfalligt. Schroderus Comenius 822 (1639). På Sveaborg lefver man ganska brillant .. skönt vin, och .. läcker pounsch. Choræus Bref 64 (1800). Lefva öfver sina tillgångar. Kullberg Portf. 223 (1850).
β) i förb. leva illa, leva väl (jfr α), föra en dålig resp. anständig (o. hedrande) vandel, uppföra sig illa resp. väl; förr äv. i uttr. leva illa med l. väl mot ngn, uppföra sig illa resp. väl mot ngn; jfr LEVVÄL. Beskydda och beskerma .. alla them, som väl lefva och fromme äro. RA I. 2: 33 (1561). Så frampt han anners än som wäll lefwer emot sin festepiga, skall han (osv.). ÄARäfst 5 (1596). Wäl dödh, är wäl lefwadt. Grubb 877 (1665). Alle de (officerare), som lefvat illa med sina Soldater, skulle .. blifva til vederbörligt straff .. utlämnade. Kempe FabritiiL 26 (1762). Lef väl, så spörjs du minst. Granlund Ordspr. (c. 1880).
γ) äga livskraft o. livslust; känna glädje av livet; äv.: taga ut det mesta möjliga av tillvaron; särsk. (med hänsyn till materiella fördelar o. d.): tillvarataga livets möjligheter till njutningar; njuta av livet; jfr 2 d. Rudbeckius Starcke C 1 a (1624). Är jag född, så vil jag lefva / Och må väl på bästa vis. Bellman (BellmS) 2: 41 (c. 1765, 1791). Det var en, som hade lefvat och kände till verlden. Tavaststjerna Inföd. 51 (1887). Rasmussens äro icke rika, de ha det som folk mest, men de vilja ”lefva” som det heter. SDS 1901, nr 26, s. 3. Jag lever inte längre. Jag är bara till. Bergman TrAllt 13 (1931).
δ) uppföra sig såsom det anstår en bildad o. väluppfostrad människa; nästan bl. (numera föga br.) i uttr. veta l. förstå (att) leva [jfr fr. savoir vivre], veta att uppföra sig väl, ha levnadsvett. Förståndigt folck; som vet at lefva. Möller (1745; under beau). Herr Munsiörn skal vara så god och ursäkta henne, hon förstår intet at lefva. Envallsson Hofsl. 13 (1786). Hedberg Sardou 82 (1866).
ε) med innehållsobj.; särsk. dels i uttr. leva ett (så l. så beskaffat) liv o. d., föra ett (så l. så beskaffat) liv o. d., dels i sådana uttr. som leva sitt liv (förr äv. leverne), livet, sina dagar o. d. (ngnstädes l. på det l. det sättet), framleva sitt liv, tillbringa sina dagar o. d. (ngnstädes l. på det l. det sättet). Leva ett friskt och sundt liv. Leva ett gladt, ledsamt, lyckligt, strävsamt liv. Leva ett lyckligt familjeliv. Leva ungkarlsliv, vagabondliv, proletärliv o. d. Leva ett liv i arbete och försakelse. Leva sitt liv i ängslan och oro. OPetri Clost. D 1 a (1528). Medh henne önskar iagh få lefwa mine dagar. Skogekär Bärgbo Wen. 71 (c. 1635). Jon och Anna lefdhe ett förargeligitt lefverne. VDAkt. 27/6 1681. Hvar dag lefves som den sista. VexiöBl. 1816, nr 33, s. 2. Under samma tid, då Horn lefde krigarelifvet, blef han tillika införd på en annan bana. 2SAH 54: 150 (1878). Inom riddarhuskansliet lefde vi för öfrigt ett gladt kamratlif. De Geer Minn. 1: 79 (1892). Han lefver ett dåligt lif och förfaller. PT 1898, nr 257, s. 3. Han .. lefde lifvet ensam. PT 1899, nr 47, s. 3. Idun 1930, s. 1036. — särsk.
α') i uttr. leva sitt eget liv, leva efter sitt eget tycke, gestalta sitt liv som man själv finner bäst; äv. om folk, nation o. d.; leva ngns liv, föra samma liv som ngn; äv. (föga br.) mer l. mindre bildl., med avs. på institution, företag o. d.: taga värksam del i ngts värksamhet o. d. Han (dvs. Adlercreutz) känner detta folk i hvar brigad, hvar tropp, / Han lefvat deras lif, han hoppats deras hopp. Runeberg 5: 112 (1860). Under den långa tid jag har lefvat universiteternas lif (har jag) tyckt mig märka, att (osv.). Svedelius SmSkr. 1: 115 (1872). Han ville lefva sitt eget lif, han ville icke låta någon annan bestämma hans tankar och handlingar. Wallengren Mann. 38 (1895). Detta skymningsdunkla Halv-Asien, som i sekler levat sitt eget dolda liv. Elmblad Franzos Omsl. 4 (1919).
β') (vard.) i uttr. (veta att) leva livet o. d., (förstå att) taga ut det mesta möjliga av livet (med hänsyn till njutningar o. d.), (veta att) leva gladt; leva glada dagar, föra ett liv i nöjen l. bekymmerslöshet o. d., leva gladt o. obekymrat; förr äv. (mera tillf.) leva usla dagar, leva ett uselt liv o. d. Ach mennskja! Du är hård som all din ro försvagar; / Du kunde lefva sält: Du lefver usla dagar. VFörsök 3: 13 (1755). Det var väl inte för inte han legat sex terminer i Upsala och lärt sig lefva lifvet. Wahlenberg Tolf 22 (1893). Matsalen ligger tom och öde, ty den tiden är förbi, då det levdes glada dagar på de svenska stadshotellen. Rydqvist Kar. 37 (1924).
γ') (numera knappast br.) med avs. på viss, kortare tidsperiod (ss. veckor, dagar o. d.), i sådana uttr. som leva några angenäma veckor, dagar o. d. (ngnstädes), tillbringa några angenäma veckor osv. (ngnstädes). MoB 7: 39 (1804). Jag hade på slottet (Gräseholm) lefvat så trefliga veckor. Almqvist AmH 1: 108 (1840). Vi svenskar .. lefde en glad och högst angenäm pingsthelg i Albanobärgen. Lundin Alp. 260 (1883).
ζ) refl. i förb. med predikativ angivande resultatet av livsföring l. levnadssätt; äv. i mer l. mindre bildl. anv. Lefva sig mätt på lifvet. Svedelius SmSkr. 1: 96 (1872). (Jag har) lefvat mig skallig i punschen och röken. Fröding Stänk 49 (1896). Leva sig stark och sund igen uppe på vidderna. Östergren (1931).
b) i fråga om sammanlevnad, umgänge o. d.; särsk. i förb. leva med (förr äv. vid) ngn, ha umgänge med, umgås med ngn; äv. bildl., i fråga om andligt umgänge: gm studier, korrespondens o. d. stå i intim kontakt med ngn (t. ex. en författare). SthmTb. 1/9 1593. På detta sätt (dvs. som blott en lärd filosof) hade .. (Fredrik den store) left med Voltaire, på detta sätt lefde han med d'Alembert. Rosenstein 1: 106 (1787). Det kännes alltid litet förödmjukande att icke kunna lefva på samma sätt som dem man lefver med. De Geer Minn. 2: 189 (1892). — särsk. eufemistiskt om sexuellt umgänge; äv. i fråga om djurs sexuella sammanlevnad o. d. ÄARäfst 25 (1596). Rimkrönikorne förebrå .. (konung Magnus Eriksson), at han icke velat lefva med sin Drotning. Schönberg Bref 1: 152 (1772). Hönstupparne lefva hvar och en med flera hönor. Berlin Lsb. 89 (1852). Strindberg Bjälb. 114 (1909).
c) i uttr. leva för sig själv o. d., äv. leva för sig, föra ett liv i avskildhet från andra; äv. (jfr d): föra ett liv präglat av egoistiska intressen. Schroderus Comenius 620 (1639). Att lefva för sig själf betyder lika väl att ej lefva för andra, som att ej lefva med dem. MoB 7: 136 (1810). I sin undangömda bygd lefde .. (värendsbon) för sig själf. LbFolksk. 158 (1890). — särsk. (†) i uttr. leva inom sig (själv), leva inom sin egen krets. Svartsiuke om sine förfäders seder och bruk, lefva de (dvs. dalfolket) innom sig. Celsius G1 1: 79 (1746). Moberg Gr. 282 (1815).
d) i fråga om livligt intresse för l. stark upptagenhet av ngn l. ngt; särsk. dels i förb. leva för (förr äv. efter) ngn l. ngt, med livligt intresse ägna sig åt ngn l. ngt; med avs. på sak: helt gå upp i ngt; dels i förb. leva i ngt, helt hängiva sig åt ngt, gå upp i ngt. Leva för andra. Ha något att leva för. Leva (och dö) för något. Leva för en idé, för vetenskapen o. d. Leva i sitt författarskap, i sin vetenskap, i sitt arbete. Leva i sina minnen, i det förflutna o. d. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Geijer I. 7: 2 (1811). Det Bästa når ej menskan, men det Goda / är också godt: gå hän och lef för det! Tegnér (WB) 7: 53 (1834). Ser du, jag har ingenting att lefva efter. Wetterbergh Sign. 87 (1843). För vettenskapen lefde han och verkade. 2SAH 25: 41 (1849). Hon lefde i sina hushållsbestyr, han i sina embetsförrättningar och theologiska studier. Rydberg Frib. 94 (1857). En ensam man, .. som mest lefde i sina böcker. Geijerstam Thora 43 (1909). Hallström Sagodr. 195 (1910).
e) i fråga om lydnad för l. iakttagande av ngt, i förb. leva efter (ngt); särsk. med avs. på bud l. regler l. föreskrifter o. d.: rätta sig efter; äv. med avs. på levnadsvillkor o. d.: inrätta l. anpassa sig efter. Leva efter Guds bud. Leva efter bestämda regler. Leva efter sitt stånd, sina inkomster, tillgångar o. d. Gal. 2: 14 (NT 1526). At iagh .. måtte .. lefwa efter tin helighe Budhord och befalning. Carl ix Cat. Z 3 b (1604). Han levde efter ett schema. Moberg Rosell 14 (1932).
f) övergående i bet.: må, befinna sig; numera bl. (ngt vard.) i frågande (l. därmed likvärdig) sats; äv. (ngt vard.) med konstruktionsväxling, i uttr. hur(u) lever världen med dig, hur står det till, hur har du det? Broder, huru lefver du nu för tiden? Weise 2: 128 (1771). Törs jag spörja, huru verlden lefver med ers herrlighet. Fahlcrantz 2: 36 (1825, 1864). Jag längtar .. efter bref ifrån dig, för att få höra hur du .. lefver. Tegnér (WB) 6: 399 (1827). Vårt hem lefver som vanligt. Strömborg Runebg IV. 1: 520 (cit. fr. 1844). Söderhjelm Brytn. 221 (1901).
g) i vissa uttr. o. förb. i vilka ordets grundbet. mer l. mindre försvagats; särsk. övergående i bet.: befinna sig (i ett visst tillstånd o. d.); vara (så l. så); särsk. i förb. leva i, förr äv. vid (ngt), i ifråga om sinnesstämning, känsla o. d.: befinna sig i, vara i; i fråga om tanke, föreställning o. d. äv.: hysa; förr äv. i förb. leva med (ngt), övergående i bet.: ha, äga (ngt). Leva i bekymmer, oro, ångest för ngt. Leva i den föreställningen, det hoppet, den tron (att osv.). Leva i okunnighet l. ovetenhet om ngt. Leva i spänning (för ngt). Helsingius V 3 a (1587). Ingen skal gåå til Herrans Natward, som lefwer medh ett ondt samwet. Carl ix Bew. K 3 a (1604). Jag hafuer nw någre åhr bort åth lefuatt i ded hoppett, att (osv.). RARP 2: 143 (1634). Dhen rijke lefwer altijdh i fruchtan om sina ögodelar. Grubb 686 (1665). Lefva i bekymmer om dageligit bröd. PH 6: 4428 (1756). Ahnfelt Joh. 6 (1904). — särsk. i förb. leva gift, ogift, skild o. d., vara gift osv.; äv. med personbetecknande predikatsfyllnad, numera bl. i sådana förb. som leva ungkarl, ngn gg äv. leva änka, änkling o. d., vara ungkarl osv. Gustaf ii Adolf 215 (1625). Ägde slafven hopp att kunna dö med ära, / Min vän, han lefde icke slaf. Kellgren 1: 22 (1786). Esseerne anses i allmänhet hafva lefvat ogifta. Agardh ThSkr. 1: 19 (1842, 1855). Elin Sture lefde enka ännu 1483. BL 17: 273 (1849).
4) [specialanv. av 3] vistas, uppehålla sig (ngnstädes); ha sin tillvaro l. sitt tillhåll (ngnstädes); förr äv. i uttr. leva hos ngn, bo hos ngn. Här är dyrt att leva. Leva på landet. Leva i stad. Jacob leffde siwtton åår j Egyptj land. 1Mos. 47: 28 (Bib. 1541). Lefva .. på sina gods. Weste (1807). Nu lefver Brask hos Konow sen många år. Runeberg 2: 61 (1848). Han lefver endast bland jägare, hästar, hundar och soldater. Cederschiöld Riehl 2: 39 (1878). (Jag) lämnade .. den .. krets, vari jag levt. Hallström Händ. 50 (1927). — särsk.
a) om djur l. växt: ha sin naturliga uppehållsplats, höra hemma. VarRerV 52 (1538). Fiskarne lefva i vattnet, foglarne i luften. Adlerbeth FörslSAOB (1798). (Mården) Lefver i skogar. Sundevall Zool. 27 (1835).
b) i uttr. leva vid hovet, förr äv. i hov, vistas vid hovet; leva i stora världen, förr äv. i l. med världen, röra sig i inflytelserika l. förnäma kretsar. Forsius Fosz 284 (1621). En man, som mycket lefvat i verlden (som Bjerkén), smakat dess nöjen (osv.). Rosenstein 1: 15 (1780). Den som har skrifvit detta har aldrig left vid hofvet: det är då säkert! SDS 1899, nr 404, s. 3.
5) teol. o. relig. i fråga om andligt liv l. andlig värksamhet o. d.; särsk.
a) vara till l. vara värksam som gudomligt väsen; särsk. i bedyranden, i uttr. så sant Gud (Herren) lever o. d. Rom. 14: 11 (NT 1526). Så sant som Gudh leffuer. 2Sam. 2: 27 (Bib. 1541). Derigenom att Kristus uppstod och lefver har han bevisat sig vara en fullkommen frälsare. Kat. 1878, nr 126.
b) om människa: ha andligt liv (o. del i de saligas tillvaro); icke vara död (se DÖD, adj. 7 c β). Jach weet thina gerningar, ty tu haffuer nampnet ath tu leffuer, och äst dödh. Upp. 3: 1 (NT 1526). Före itt heligt leffuerne här j werldenne, och sedhan til ewigh tijdh leffue. Cat. 1567, s. B 5 a. Den dör ei halft så tungt, som vet sig lefva sedan. Kolmodin QvSp. 2: 199 (1750). Rudin BibEnh. 117 (1888).
c) i uttr. leva i Gud l. Kristus, vara till i, stå i gemenskap med Gud osv.; äv. om Gud l. Kristus, i uttr. Gud (l. Kristus) lever i ngn o. d., Gud (l. Kristus) är andligen värksam i ngn o. d. Apg. 17: 28 (NT 1526). Leff vthi honom (dvs. Kristus). Muræus Arndt 1: 23 (1647). Genom Döpelsen lefwer Christus i osz och wij uti honom, therföre kan ingen Dödh skada osz. Swebilius Cat. 2: 81 (1689). I honom (dvs. Gud) lefver allt lif, och röres / All kraft. Wallin Vitt. 1: 54 (1839).
6) (vard.) i fråga om våldsamt l. otyglat l. uppsluppet uppträdande o. d.; särsk. dels i sådana uttr. som leva rackare, leva rövare o. d., föra ett vildt o. tygellöst liv; fara vildt fram; äv. (i fråga om oskyldigare upptåg o. d.): ställa till oväsen l. ”rackartyg” o. d.; dels abs.: bråka, väsnas; stoja, ”gå an”; ofta äv. med bestämning inledd av prep. med o. angivande den som är utsatt för ngns bråk l. framfart o. d. Leva och väsnas. Leva och regera. Leva som en galning, som en vilde, som en tok o. d. (Guvernanten) bråkade och lefde med barnen hela dagen i ända. Backman Reuter Lifv. 1: 87 (1870). I bageriet .. var .. fullt med rå, som lefde och gingo på hvar eviga natt, som om de varit menniskor. Wigström Folkd. 1: 154 (1880). När han så kunde, låg han .. på gästgifvaregården och söp och lefde rackare. Bondeson Anna 4 (1883). Och gamle Adam sladdrade och drack / och lefde röfvare bland glas och brickor. Fröding NDikt. 114 (1894). Se huru ungarna lefva i vattnet! GHT 1898, nr 254 A, s. 3. (Han) levde lusen mellan lördag och måndag. Ekelund Sillanpää Silja 211 (1931). — särsk. [enl. Lundin o. Strindberg GSthm 445 (1881) uppkommet med anledning av medlemmarnas av Sveaorden glada o. uppsluppna utflykter] (i vissa trakter) i uttr. leva svearna, ställa till oväsen l. rackartyg o. d.; fara vildt fram. Roos Strejk. 8 (1892). Ungdomen .. ämnade under gudstjensten ”lefva svearne” i sockenstugan. SD(L) 1896, nr 36, s. 4. Nyström NKina 2: 43 (1914).
7) uppleva (ngt), erfara (ngt) som värklighet; vara med om (ngt); genomleva (ngt); numera (i vitter stil) företrädesvis med avs. på händelse, skede i livet o. dyl. l. med avs. på (uttryck för) känsla, tillstånd o. d. Ekeblad Bref 1: 111 (1652). Hvad är verkligheten? / Hvad I kännen, hvad I veten, / det är verkeligt, det lefven I. Tegnér (WB) 2: 93 (1812). Man skall icke längre dikta, man skall lefva poesi. BEMalmström 8: 364 (1845). Att tala om det som skulle lefvas uppdref endast flickans känslolif än ytterligare. Strindberg Hafsb. 180 (1890). Renner Berge o. Lanier 7 (1930). — särsk. (i vitter stil) övergående i bet.: i livet förvärkliga, praktisera; äv.: leva i överensstämmelse med (ngt). Valerius lefde till stor del hvad han sjungit. 2SAH 27: 51 (1853). Man (kan) .. om .. (Sokrates) med skäl säga, att han lefvat filosofi lika mycket, som han lärt filosofi. Wikner Platon 43 (1867). Man lefde humanismen, men man lärde den icke. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 41 (1898).
8) med sakligt subj.: framträda med den rörlighet, livlighet l. förmåga av värksamhet som utmärker ett levande väsen.
a) i fråga om värklig (fysisk) rörelse: röra sig l. vara i rörelse (ngnstädes); särsk. om vind: fläkta, leka (se LEKA, v. 3 d); äv. opers., i uttr. det lever (ngnstädes), det uppstår rörelse, det rör sig (ngnstädes). Vestan lefver än i lindens krona. CFDahlgren 2: 74 (1839). Det ryckte och lefde i näsvingarna, så snart han talade. Tavaststjerna Inföd. 3 (1887). Strömmarne därute började nu lefva och lysa. Lundh Ljungh. 7 (1905). — särsk.
α) sjöt. om segel: slå fram o. åter utan att helt fyllas av vinden; äv. opers. Roswall Skeppsm. 1: 132 (1803). Håll åtminstone ett öga på storseglet; om det börjar lefva i mastliket, ligger ni (dvs. seglaren) för nära vinden. Oxenstierna Vanderdecken 127 (1865). Ekelöf Skeppsm. 17 (1881).
β) om blick l. öga: röra sig; spela, leka (se LEKA, v. 6 h). Jag ville trycka er hand, .. sade han med sin knappt hörbara röst, medan blicken oroligt lefde under glasögonen. Söderhjelm Brytn. 118 (1901). Söderberg Främl. 65 (1903).
b) om plats som präglas av levande varelsers rörelse o. värksamhet: framträda med liv o. rörlighet; vara fylld av liv; äv. opers. i sådana uttr. som det börjar leva, det lever o. d. (ngnstädes), det börjar röra sig l. bli livligt osv. (ngnstädes). Menskoskaror hvimla, blandas, / Hvart hon skådar, seglas, landas, / Lefva, röras / Stränder, sjöar, sund. Runeberg 1: 338 (1841). Längre fram fingo vi upp en kull änder till, och sedan flera. Det började lefva mellan grästufvorna. Schröder MinnSkog. 232 (1888). De nyss tomma gatorna började leva. Essén Vap. 89 (1917).
c) om ngt tänkt l. andligt o. d.: vara värksam; vara vid liv; särsk. om känsla o. d.; särsk. med av prep. inledd bestämning angivande platsen för värksamheten. Tyst lefver ett sår, förborgadt i djupet af bröstet. Adlerbeth Æn. 82 (1804). Är uttömd all den kraft som i mitt bröst / Jag kände lefva fordom? Oscar ii 2: 142 (1861, 1887). Den nordiska .. hjelteanda, som lefde hos Tegnér. Nyblæus Forskn. 2: 211 (1881).
d) i fråga om konstvärk, litterär framställning o. d.: framträda med liv o. skärpa; ha l. äga värklighetsdrag. Tegnér (WB) 6: 47 (1829). Hans skildringar lefva. Personer, naturscener, händelser, — allt framstår plastiskt under hans mästarehand. Bremer GVerld. 1: 185 (1860). Det som lefver i (Fredrika Bremers roman) ”Familjen H.” är de partier, i hvilka den andra sidan af Fredrika talar. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 1: 312 (1915).
9) i oeg. l. bildl. anv.
a) (i sht i vitter stil) existera, bestå; finnas till; särsk. om egenskap, föreställning, känsla, handling o. d.; om ord: vara i bruk; äv. (med särsk. tanke på den styrka l. varaktighet varmed ngn l. ngt består): bliva vid makt; fortfara att värka; hävda sig o. d.; särsk. om avliden person: (på grund av sina gärningar, insatser o. d.) fortsätta att öva inflytande o. göra sig gällande; äv. om minne av person l. händelse l. om (resultat av) persons värksamhet o. d.: äga varaktighet o. bestånd; äv. om sedvänja, tradition o. d.: framträda med friskt liv; vara i sin fulla kraft; i sht med av prep. inledd bestämning angivande var ngn l. ngt består l. övar inflytande o. d. Han kommer att leva i sina skrifter, i hävderna, i historien o. d. Han (l. hans namn) lever i välsignat minne bland ortens befolkning. Hans minne lever (i tacksamma hjärtan). Dygden leffver längre änn rikedommar. HH 20: 297 (c. 1640). (Salomo) lefver i sin skrift, och talar gullord än. Kolmodin QvSp. 1: 493 (1732). Min far var ej konung, ej jarl en gång, / dock lefver hans minne i skaldens sång. Tegnér (WB) 5: 30 (1825). Sagorna lefva ännu, men Sturleson är ej kommen / att dem knyta ihop. Därs. 9: 140 (1841). En mansålder och en regeringsform — de brukade lefva lika länge. Svedelius SmSkr. 1: 5 (1844, 1872). Ännu lefva de nordiska orden gilla, godkänna, men bibelnämden föredrager antaga på grund af dess tyska förstafvelse. SvTidskr. 1873, s. 510. ”Almby klockare”, en personlighet, som lefver i bygdekrönikan. Öman Ungd. 259 (1889). Segerstedt Händ. 17 (1922, 1926). — särsk. (i vitter stil) i fråga om litterär produktion: (för all framtid) äga bestånd (o. läsas), ”stå sig”. Tegnér (WB) 3: 366 (1818). Skalder, hvilkas sånger skola lefva, så länge mänskligheten lefver och känner. Retzius FinKran. 131 (1878).
b) (†) om materiellt föremål: äga bestånd (o. vara brukbar för sitt ändamål). Det är sant at en liten (bi-)kupa, af en skieppas innehålld, sällan lefver öfver 5 åhr: utan blir då vaxet otienligt för Bijen. Linnæus Bijskjöts. 55 (1768). SD(L) 1895, nr 336, s. 7 (om gruva).
c) spelt. om person: vara med (i spelet), icke vara ”död”; äv. om boll vid bollspel o. d.: icke vara dödad (se DÖDA 3 a). Hvar och en af spelarne, som ännu lefver, äger rättighet att till det pris, han kan betinga sig, sälja sina streck. Lundequist KonstSpel. 3: 127 (1849; i killespel). Balck Idr. 1: 85 (1886; om boll).
Särsk. förb.: LEVA BORT10 4. (numera knappast br.) till 3 a ε: låta (sin tid, sina år o. d.) förgå l. rinna bort (utan att uträtta ngt egentligt arbete o. d.); förnöta (sin tid osv.). Cavallin Herdam. 3: 177 (cit. fr. 1691). Fyra långa år, som fyra dar förflöto. / Två andra lefdes bort på föga olikt sätt. Leopold 2: 281 (1800, 1815).
LEVA EFTER10 32, äv. 40. till 1: leva kvar (efter ngns död), överleva (ngn); numera nästan bl. (i ålderdomligt lagspråk) utan utsatt obj. SkrGbgJub. 6: 104 (1588). Lefva barn, eller barnabarn efter. ÄB 2: 2 (Lag 1734). 2NF 34: Suppl. 272 (1922). jfr EFTERLEVA, v.1 1.
LEVA FRAM10 4. jfr FRAMLEVA.
1) (numera knappast br.) till 3 (a): framleva sina dagar; särsk. med adverbiell bestämning: föra en (så l. så beskaffad) tillvaro. Tu lefver fram i fylleri. Scherping Cober 1: 280 (1734). VTLifsfr. 21: 31 (1901).
2) (i vitter stil) till 3 a ε, i uttr. leva fram sin tid, sitt liv (förr äv. ålder), framleva sin tid osv. (ngnstädes l. på det l. det sättet). Wivallius Dikt. 37 (c. 1629). Lefva lyckligt fram sin tid. Nordenflycht QT 1746—47, s. 10. Rudin 1Evigh. 2: 576 (1875, 1878).
LEVA IGENOM10 040 l. 032.
1) (föga br.) intr., till 2 d: klara sig, dra sig fram. (Frågan) var att skaffa mat i landet, så att befolkningen efter den allmänna missväxten kunde lefva igenom till kommande vår. Högberg Vred. 3: 67 (1906).
2) till 3 a ε: leva (en viss tid l. tidsperiod) till ända, genomleva (ngt). När de hade levat igenom den mörka delen av vintern. Lagerlöf Holg. 2: 363 (1907).
3) (i vitter stil) till 7: uppleva l. genomgå (ngt). Vi ha ju båda left igenom det där. Engström Äfv. 21 (1908).
LEVA IHOP10 04, äv. TILLHOPA040 l. 032, äv. HOP4. till 3 b: leva tillsammans, bo tillsammans (med ngn); särsk. i fråga om äktenskaplig sammanlevnad l. erotisk förbindelse. OPetri Clost. A 2 b (1528). (Jag lovar), at lefva hop med Er som med min syster. Säfström Banquer. E 2 b (1753). Hon .. öfvergaf sin man och lefde tilhopa med Philip Jarl. Lagerbring 1Hist. 2: 466 (1773). särsk. i uttr. leva ihop som hund och katt, leva i ständig fiendskap o. träta; jfr HUND, sbst.1 1 b α. Horn Lefv. 98 (c. 1657).
LEVA IN10 4. (i vitter stil) jfr INLEVA.
1) refl., stundom äv. intr., till 3 d, om person: göra sig (djupt l. grundligt) förtrogen med (ngt); sätta sig in (i ngt). 2SAH 12: 410 (1827). Det är den stad, vid hvilken jag kanske mest fäst mig .. därför att .. jag lefvat in i dess historia och litteratur mer än i andras. Dahlgren Släktprof. 2: 33 (i handl. fr. 1839). Erik Noreen hade så alldeles levat sig in i kung Eriks roll, att man tyckte, att varje ord var som taget ur hans eget hjärta. Lagerlöf Mårb. 306 (1922).
2) tr., till 3 d, i uttr. leva (ngn l. ngt) in i (ngt), bringa (ngn l. ngt) att ingå i l. förenas med (ngt), komma (ngn l. ngt) att sammansmälta med (ngt). Lysander Faust 187 (1875). Ja, kanske kunde man gå än längre och visa, huru Atterbom stundom lever in sina egna själskonflikter i karakteristikerna. NordT 1931, s. 602.
3) refl., till 9 a, om intryck o. d.: dröja l. leva kvar (hos ngn l. i ngns minne). Minns du kung Enzio? .. det är egentligen endast ett litet drag, som lefvat sig in hos mig. Lundegård Benedictsson 227 (i handl. fr. 1885).
LEVA KVAR10 4. jfr KVARLEVA, v.1
1) till 1: (fortsätta att) vara i livet. Prytz OS C 1 a (1620). Lucretia döör bort, Xantippe lifwer kuaar. Lucidor (SVS) 279 (1672).
2) till 9 a: fortfara att existera (o. göra sig gällande); finnas kvar. Lef qvar i dina Skrifter! Kellgren (SVS) 2: 151 (c. 1780). Hon hade det förbindliga världsdamskap, som lever kvar i Finland från Gustavs dagar. Laurin 1Minn. 57 (1929).
LEVA MED10 4. till 3 a: med iver o. intresse taga del l. gå upp (i ngt); särsk. med avs. på nöjen, umgängesliv o. d.: vara med i sällskapslivet; äv. i sådana uttr. som leva med i stora världen o. d., deltaga i det finare umgängeslivet o. d. Crusenstolpe Tess. 3: 150 (1847). En .. medborgare som lefver med i stadens och statens bestyr. Rydberg 2: 318 (1867). 3SAH 6: 59 (1891).
LEVA OM10 4.
1) till 3 a: föra ett liv i nöjen o. utsvävningar; festa, ”svira”; äv. (vard.): ställa till oreda l. oväsen. BL 17: 264 (1849). UngKraft. 1907, s. 49. Siwertz JoDr. 306 (1928).
2) till 7: på nytt genomleva l. uppleva l. genomgå (ngt); i sht med avs. på liv, ungdomstid o. d.: leva sitt liv osv. en gång till. Leva om sitt liv. Tegnér (WB) 4: 47 (1822). Dagens bilder kalla vi tillbaka, / Lefva om dess fröjder och dess ve. Böttiger 1: 168 (1850, 1856). Grimberg VärldH 4: 214 (1930).
LEVA SAMMAN10 32 l. 40, l. TILLSAMMAN(S)040, äv. 032. till 3 b; särsk. i fråga om äktenskaplig sammanlevnad l. erotisk förbindelse. OPetri PEliæ a 4 a (1527). Gud .., som .. förordnade, att en man och en qvinna skulle, såsom äkta makar lefva tillsamman. Lindblom Cat. nr 73 (1811). jfr SAMMANLEVA.
LEVA TILL. 1) (†) intr., till 1: finnas till, existera. Den lefver aldrig till, som jag kan klaga mina sorger. SvFolkv. 1: 147. 2) (i vitter stil, mindre br.) refl., till 3 a: gm sitt liv (dvs. gm erfarenhet, iakttagelser o. d.) komma i besittning av l. nå fram till (ngt). Svedelius SmSkr. 1: 42 (1856, 1872). Individen lefver sig till sin världsbild. Vasenius Världsb. 52 (1900). Hallström Skepn. 95 (1910).
LEVA TILLBAKA10 040, äv. 032. i sina tankar gå tillbaka (i tiden) o. åter uppleva det förflutna; nästan bl. (i vitter stil) refl., i uttr. leva sig tillbaka i ngt (i sht i minnen, tid o. d.), låta tankarna gå tillbaka till ngt (o. åter uppleva det); jfr LEVA, v.1 7. Bremer Hertha 203 (1856). Hertigen, som lefde sig tillbaka i minnena från Gustaf III:s dagar. SvH IX. 1: 55 (1908). Moberg Rosell 275 (1932).
LEVA UNDAN10 32 l. 40. (ngt vard.) till 3 a: framleva sitt liv så att man tar ut det mesta möjliga av det (i sht i fråga om njutningar o. d.) o. sålunda förkortar det; stundom äv. övergående i bet.: leva ett slösaktigt l. utsvävande liv, leva flott o. d. CVAStrandberg 4: 168 (1857). Vi lefde friskt undan. Rydqvist StatsekonBetr. 156 (1865). LfF 1909, s. 38. —
LEVA UPP10 4, äv. OPP4. jfr UPPLEVA.
1) till 1: bli levande igen, komma till liv igen; numera nästan bl. i uttr. leva upp i (ngn), för att uttrycka att ngn (med hänsyn till karaktärsdrag, utseende o. d.) ånyo uppträder l. går igen i en efterkommande l. ättling o. d.: återuppstå i (en ättling o. d.). Den allernådigsta mamma (dvs. Lovisa Ulrika) lefver upp igen i äldsta sonen. Crusenstolpe Mor. 1: 258 (1840). Henrik är död och lefver mer ej opp. Hagberg Shaksp. 4: 140 (1848).
2) i oeg. l. överförd anv. av 1: få nytt liv; åter bli frisk o. livskraftig; åter få livslust, levnadsmod o. d.; ”kvickna till”; återupplivas; förr äv. (tillf.) refl.: ”ta upp sig”. Bremer Brev 2: 41 (1839; refl.). Solsken och fagert väder, och jag lefver åter upp. Wallin Bref 88 (1847). Han lever upp vid utsikten till nya äventyr. Attorps Molin 134 (1930). särsk. om känsla, föreställning, minne o. dyl. l. om företag, värksamhet, intresse o. d.: få liv igen; åter framträda i sin fulla kraft; åter komma till heders; blomstra upp; återuppstå (i ngt). ÖB 130 (c. 1712). Ungdomens drömmar lefde åter upp i hans själ. Rundgren Minn. 1: 154 (1856, 1870). Så levde Greklands och Roms vetenskapliga litteratur upp igen i arabisk dräkt. Grimberg VärldH 5: 290 (1931).
3) till 2: leva så att det blir slut på (ens pängar o. d.); förbruka, göra slut på. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Fastän jag har stora inkomster, lefver jag upp dem. PT 1908, nr 195 A, s. 3.
4) [jfr eng. to live up to] (i vitter stil, föga br.) till 3 a, i uttr. leva (sig) upp till (ngt), gm sin livsföring l. sitt levnadssätt nå upp till (ngt); äv. om tanke l. känsla, refl.: utveckla sig till (ngt). Bremer Brev 1: 239 (1833). Hallström Erot. 108 (1908). (Han) hade .. gett en hel samhällsklass .. vad den vita rasen under sekler saknat: en idealmänniska att leva upp till. Hellström RedKav. 101 (1933).
5) (†) till 7: uppleva (ngt); vara med om (ngt). Fahlcrantz 2: 203 (1826, 1864). Den som lefvat opp så pass många ting i verlden. Carlén Ensl. 1: 11 (1846). Hagberg Shaksp. 6: 118 (1849).
LEVA UT10 4.
1) (numera bl. ngn gg i vitter stil l. bygdemålsfärgat) till 1: leva längre än (ngn); överleva (ngn); förr äv. med sakligt obj. (t. ex. händelse l. värksamhet o. d.): överleva. Granlund Ordspr. (i handl. fr. 1564). VDAkt. 1723, nr 207. Han lefde ej ut detta val, som föll på hans yngre broder. Dalin Hist. 2: 64 (1750). Han kan leva ut ett par präster ännu. Larsson Hemmab. 22 (1916).
2) (i sht i vitter stil) till 1: leva (tidsperiod, skede o. d.) till slut; avsluta (viss tid o. d.); särsk. i sådana uttr. som ngn l. ngt har levat ut sin tid o. d., för att beteckna att ngn avslutat sin värksamhet l. sin gärning resp. att ngt tjänat ut. Så hafwe wi ock nu lefwat snart vt thetta åhret. Swedberg SabbRo 406 (1688, 1710). Vasenius UndSpr. 3 (1894). Och hvad skall du ha kvar, när du lefvat ut ditt lif? Beskow Pred. 424 (1901). särsk. utan utsatt obj.: fullborda sitt levnadslopp l. sin livsgärning o. d.; om sak l. förhållande: nå sitt slut, tjäna ut; numera bl. ngn gg (i vitter stil) i uttr. han (hon osv.) l. det har levat ut, han (osv.) har (i fysiskt l. andligt avseende) slutat sitt liv resp. det har tjänat ut. Lind (1749). Då .. (Stagnelius) redan vid tretio års ålder hade lefvat ut och lemnade denna verlden, .. erhöll Hammarsköld (osv.). Sturzen-Becker 1: 75 (1861). Hvad inom kyrkorna öfverleft sig sjelf eller åtminstone left ut, måste antingen gå sin upplösning till mötes, eller mottaga annat lif. Agardh BlSkr. 1: VIII (1863).
3) (i vitter stil) refl., till 3 a: gm sitt levnadssätt förkorta sitt liv l. sin förmåga av värksamhet; föröda sin livskraft. Vi lefva ut oss i förtid. Kullberg Mem. 2: 220 (1835).
4) (i vitter stil l. i fackspr.) till 3 a: ge fritt utlopp åt (sina anlag o. krafter l. sina önskningar, drifter o. d.); äv. utan utsatt obj.: taga ut det mesta möjliga av livet. Ofta vill man lefva som mest konfortabelt, när man som mest lefvat ut. Blanche Bild. 1: 148 (1863). Neurotikern .. lever ut sina bortträngda drifter, i form av nervösa symtom. Bjerre Själsläk. 116 (1914).
5) (†) till 7: utstå, uppleva (ngt). Iag såm alt ont skal lefwa vt til min egen hiärtans sårgh och olyka. Horn Lefv. 25 (c. 1657; rättat efter hskr.).
LEVA ÖVER10 40. till 1; jfr ÖVERLEVA.
1) (†) i uttr. leva ngn över, leva längre än ngn, överleva ngn. Han lefwer sina Bröder öffuer. Bondepract. D 4 b (1662). Cavallin (1876).
2) (i vissa trakter, föga br.) abs.: återvinna hälsan (efter en svår sjukdom o. d.), gå igenom. Om och om igen tänkte han på hur det kunde blifvit om Anji lefvat öfver. Berg Sjöf. 6 (1910). Månsson Rättf. 2: 52 (1916).
3) (i vitter stil, numera föga br.) refl.: leva så länge l. på sådant sätt att själskrafterna förbrukats o. man icke är densamme som förut; särsk. i uttr. leva över sig själv, överleva sig själv; äv. med sakligt subj., mer l. mindre bildl. Framtiden 1877, s. 428. SDS 1905, nr 74, s. 1.
Ssgr: A (†): (1) LEV-DAG. [jfr t. lebtag] i uttr. i alla sina levdagar, i alla sina livsdagar. OPetri 1Post. 85 b (1528).
B: LEVE-BRÖD, se d. o. —
(1) -TID. (i vissa trakter, numera knappast br.) levnadstid. I hela min lefvetid har jag hvarken hört eller sett något mera naturligt. Lidforss DQ 2: 285 (1892). Kleen Kvinn. 173 (1910).
Avledn.: LEVANDE, n. [jfr d. levende, n.] särsk. till 1, övergående i bet.: liv; levnad; leverne; numera nästan bl. (i arkaiserande stil) i sådana uttr. som mätt av levande, mätt av livet. Wårt leffuande på iordenne är såsom en skugge, och dwäls intet. 1Krön. 29: 15 (”30”) (Bib. 1541). Hiob bleff dödh gammal och mätt aff leffuande. Job 42: 17 (Därs.). (Ett) Schrifftenes språk, medh hwilket .. (hon) sitt lefwande här .. slutit hafwer. Gezelius ASilfversparre A 3 a (1665). Östergren (1931).
LEVANDE, p. adj., LEVERNE, se d. o. —
LEVARE, m.||ig. [jfr eng. liver] vbalsbst. till LEVA, v.1 3; ss. senare led i ssgr; jfr DAG-, VÄL-LEVARE.
Spoiler title