SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1940  
LEVANT levan4t, sbst.1, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 2) -er.
Ordformer
(levant c. 1720 (i bet. 1), c. 1748 (i bet. 2)1924 (i bet. 1). -ante (i bet. 1) 16801863. -anten, sg. best. (i bet. 1) 1698 osv.)
Etymologi
[jfr d. levant, holl. levant, i ä. holl. äv. levanten (eg. pl.), t. levante, eng. o. fr. levant; av it. levante, soluppgång, öster, österland, östanvind, p. pr. av levare, höja sig, stiga upp, av lat. levare (se LEVÉ)]
1) i sg best., äv. (numera bl. tillf.) obest., benämning på de närmast Europa liggande delarna av främre Asien jämte europeiska Turkiet, Grekland och Egypten; särsk. om kusttrakterna vid Medelhavet; jfr ORIENT(EN), ÖSTERLAND(ET). Brask Pufendorf Hist. 177 (1680). Flottan seglar af till levante. SvBrIt. 2: 22 (1690). At förjaga Portugiserne utur Levant. HC12H 2: 55 (c. 1720). Alla ifrån Levanten .. inkommande vahror. Resol. 20/2 1738, s. 6. Levant. Österling (1924; boktitel). särsk. (†) i sg. best., i utvidgad anv. om havet vid Levanten, (östra) Medelhavet. Rosenfeldt Tourville Föret. 3 (1698).
2) (föga br.) benämning på viss östlig vind vid Medelhavet. Roland Minn. 50 (c. 1748). SD(L) 1897, nr 4, s. 3.
Ssgr: (1) LEVANT-HANDEL. med produkter från Levanten. 2NF 17: 1422 (1912).
(jfr 2) -STORM. (†) östlig storm (vid Medelhavet). Osbeck Resa 54 (1751, 1757).
(jfr 2) -VIND. jfr -STORM.
Avledn.: LEVANTISK, förr äv. LEVANTSK, adj. (-antisk 1738 osv. -antsk 1756) till 1: som har avseende på l. är hemmahörande i l. tillhör l. härstammar från Levanten; äv.: orientalisk, österländsk. Levantiska kompaniet, benämning på ett sv. handelskompani som 1738 erhöll privilegium på handeln på Levanten. Resol. 20/2 1738, s. 7. Levantiska handeln. Höpken 2: 239 (1752). Levantiskt Silke. Synnerberg 2: 86 (1815). Essén Eur. 75 (1926).
Spoiler title
Spoiler content